det är en sida med text.

Videoblogg

2011-07-11T01:01:00.001+02:00

För mer än ett år sedan bestämde jag mig för att prova på det här med videoblogg. Det kändes nytt och fräscht. Under vad som kan ha varit en lördagskväll spelades några korta klipp in. Sedan glömdes de bort. Nu är det inte lika nytt och fräscht längre, men ändå. Det är lite som en tidskapsel, där 26 februari 2010(?) för alltid kommer att finnas bevarat. Håll till godo:

Här är vi på väg till festen. Jag är nervös och drar ett torrt skämt om att det är till Bunkeflostrand vi ska på fest.

Här är vi på festen. Vi diskuterar budskapet i en låt som vi inte längre lyssnar på.

Här tycker vi att det är jätteroligt att Magnus har somnat mitt i festen. En kille spelar gitarr. Sudden skojar till det lite när han tillfrågas vilken klubb vi ska till.

Här är vi på klubb. Jag missbedömer mikrofonens kapacitet och pratar väldigt högt. Men framför allt är jag väldigt nöjd.

Hunden inte längre människans bästa vän

2010-10-04T01:36:00.002+02:00

Karo, Svenska Kennelförbundets ordförande.

Den tidigare så självklara favoriten Hunden är inte längre människans bästa vän. På årets lista framställd av representanter för mänskligheten har Hunden tappat hela två placeringar - och finner sig slagen av både tidigare andraplatsnoterade Den Vita Lögnen och uppstickaren iPad.
Svenska Kennelförbundets ordförande, Karo, är besviken - men inte förvånad:
- Det är förstås tråkigt och en svart dag för hundar världen över. Men vi får inte tappa hoppet, det är tydligt att det finns en stor efterfrågan för gläfsande, slickande i ansiktet och svansviftning. Det handlar bara om att utnyttja marknadsläget bättre.

Inom Svenska Kennelförbundet har interna konflikter uppstått som en reaktion på de senaste årens oppinionsmätningar, som länge pekat mot ett trendbrott. Konservativa hundar inom organisationen motsätter sig en förändring, medan den nya ledningen propagerar för att radikalt förändra varumärket Hunden i grunden.
- Det här är helt enkelt ett kvitto på att vi måste förnya oss. Människans tredje bästa vän? Vad fan är det? Vi kan bättre och det är upp till oss hundar att visa att vi fortfarande har ambitionen att vara nummer ett. Självklart måste vi gå försiktigt fram. Om vi tvingar fram en tanklös förändring kan vi mycket väl tappa förtroendet hos människorna vi vill tillgodose.
Vad händer nu?
- Vi har ännu inte hunnit diskutera några konkreta förslag till förändring, vi hade ett kort möte där vi sprang runt lite i cirklar och åt pellets. Det är en början, men det återstår mycket arbete. Som jag ser det är det framförallt en fråga om PR. Vi måste marknadsföra oss bättre. Ett exempel är sociala medier, där har vi inte hängt med i utvecklingen riktigt. Det är framförallt där våra konkurrenter har lyckats etablera sig. Men vi får se. Ärendet kommer att vara fokus för vårat arbete under det kommande året.

I botten av listan återfinns den ständiga jumbon Dålig Attityd, som nu har varit människans sämsta vän sedan listan upprättades 1912. Här pågår dock inga försök att nå en högre placering.
Några kommentarer?
- Äh. Skit på dig.

A walk down memory lane

2010-09-27T22:42:00.003+02:00

En gång jobbade jag på Europas största industribygge. Det låter som ett skämt, men det är faktiskt sant.
30 dagar av mitt liv spenderade jag på en hemsk och vindpinad liten ö utanför Norska kusten. Där hade några obegripligt rika norskar bestämt sig för att smälla upp en groteskt stor gastunnel. Affärsidén gick ungefär såhär: "Haer i Norge finnes dretstore mengder gas. I England behøver menneskerna gas. Vi må bygge en dretstor jaevla tunnel och seden skikke øver våres norske gas till engelskmennen genom tunnelskraellet. Seden må engelskmennen i sinn tur skicka øver penninger för gasen genom en dretstor jaevla penningtunnel. Men den må dem bygge sjelve, før det gitter vi ikke stå i."

Min uppgift på bygget var att städa byggarbetarnas baracker. Det var ungefär 2400 smutsiga kraftkarlar - riktiga arbetare med reflexvästar och skit under naglarna. Storväxta och alkoholiserade, från spännande länder som Irland, Polen och Vitryssland. För att hålla ordning i deras rum hade man anställt 25 städare. Mest svenskar och somalier. Och jag var en av dem.

25 städare. 2400 byggarbetare. Det gick alltså en städare på 96 arbetare. Behöver jag säga att det var orimligt slitsamt? På dagarna gnetade vi dödshårt i 12 timmar med städandet, varpå en rejäl och obligatorisk utskällning väntade på kontoret för att vi varit för långsamma. Och långsamma var vi i regel, då man enligt order skulle lyckas städa vissa av rummen på exakt 30 sekunder (true story!).
På kvällarna grät vi oss till sömns.
Det var mycket traumatiskt.
Och idag har jag återupplevt samma trauma:

Jag har flyttstädat min gamla lägenhet. Det var rent bedrövligt. Mina föräldrar hade under sin senaste visit pekat ut vissa uppenbara brister i ventilationssystemet i köket. Problemet är att röret i köksfläkten, som i vanliga fall leder ut matoset ur lägenheten, inte gör det. Röret tar slut redan inne i köket, och alltså inte utanför som brukligt är. Därav blir fläktens enda funktion att sprida matångorna i köket. Detta har resulterat i att väggarna liksom har blivit glaserade av flott. Det påminde mycket om ett av de polska umgängesrummen på industribygget, där två veckors engagerad inomhusrökning hade gjort väggarna giftgula och klibbiga av nikotin. Där, på det norska industribygget var det en liten glimt av helvetet: att stå och putsa vägg i timtal med TASKI 100 (världens näst starkaste rengöringsmedel, strax efter TASKI 200).

Och nu stod jag där igen, med extremt äckliga väggar och bara en liten trasa att avhjälpa elendet med. Hela upplevelsen var alltför bekant. Det var bara att stålsätta sig och sätta igång. Den första timmen gick ganska snabbt. Men sedan började jag misströsta.
Vad som inte gjorde saken bättre var att jag inte kunde låta bli att sjunga på den här låten:
Michael B. Tretow – Trolle är bäst
Om och om igen. Med gråt i halsen.

Norge har ärrat mig. Men idag har jag givit mig själv ett heligt löfte:
jag ska aldrig mer städa.

Färsk frukt

2010-09-27T00:21:00.000+02:00

Jag har uppmanats till att delge mina synpunkter på det svenska riksdagsvalet här på bloggen. Det är naturligtvis lockande, och det är troligt att jag snart kommer att ta upp det i ett inlägg framöver.
Men tills vidare låter jag demokrati vara demokrati och lämnar det därhän.
Idag har jag något mer aktuellt att ta upp:

På sistone har jag kommit att äta allt mer färsk frukt.
Det är ingen planerad diet eller så. Saker och ting har bara utvecklat sig i en sådan riktning att jag trycker munnen full. I tid och i otid. Och jag märker att det faller mig i smaken. Mellan måltiderna får jag i mig helt orimliga mängder äpplen och päron. Framförallt har jag upptäckt frukten plommon, som jag tills för några dagar sedan betraktade som något endast gamla människor äter för att mjuka upp sin avföring.
Jag kunde inte ha mer fel. Plommon är läckert. Kanske är det upp till mig att göra det trendigt igen. Vi får se hur det artar sig.

Nästa gång kanske jag skriver något om politik och rasism eller något som irriterar mig.
Tills vidare har jag fullt upp med min frukt. Det är en alldeles ny förälskelse som kräver att jag ger mig hän.
Och ni kan tro att jag ger mig hän. Just hän är vad jag ger mig!

En dålig idé - del två

2010-09-14T00:43:00.002+02:00

Dagens dåliga idé är något jag har låtit mig provoceras av under en väldigt lång tid. Det började för många herrans år sedan, och det har bara blivit värre. Vid det här laget har jag börjat ta det personligt. Det händer att jag går en promenad, kanske visslar jag på en liten sång, utan ett enda bekymmer i världen. Och så kommer jag att tänka på den här förbannade skiten, och så plötsligt är hela dagen är förstörd.

Dagens dåliga idé är Marcus Birro mediala närvaro.

Samtidigt som du läser detta sitter en oinspirerad journalist på en tidningsredaktion någonstans i Sverige. Denna journalist lägger pannan i djupa veck i ett samtal med sin redaktör.
Frågan: vad ska vi ha på mittuppslaget? Ska vi granska något? Eller göra ett reportage? Det måste vara något aktuellt. Eller kanske något tidslöst. Kanske något om tredje världen? Eller en prisjämförelse mellan charterresor? Eller vafan, ska vi ta något helt annat? Åh, så svårt.
Så skiner journalisten plötsligt upp: men så dumma vi är! Vi ringer Marcus Birro! Han får uttala sig om något i den vanliga grå mediala goggan. Så kan han få dra lite paralleller till italiensk fotboll och sin familj och sin första diktsamling eller något. Och så en rejäl byline på det där han står i en dyr kostym och dålig frisyr.
Redaktören drämmer näven i bordet och frustar till så salivet stänker: PERFEKT!

Samtidigt som du läser detta sitter de ansvariga för en ny, populär gameshow på ett viktigt möte någonstans i Sverige. Denna nya populära gameshow behöver aktuella, folkliga kändisar som är beredda att göra bort sig i TV.
Problemet: Det här är inte vilket lekprogram som helst. Det angränsar till förnedrings-TV. Vilka kändisar kommer att ställa upp på säsong två, nu när de som medverkade första säsongen är riksmuppar med hela svenska folket?
Ansvarig 1: Vi kan säkert få med någon politiker från ett av de mindre partierna, de är så hungriga på lite TV-tid att de är beredda att göra vad som helst.
Ansvarig 2: Ja, och så något skandalpucko från någon dokusåpa kanske. Jag menar, vi frågar någon riktigt outhärdlig och mediekåt jävel som inte har synts till sedan någon kokainskandal. Vad gör Robinsson-Robban nu för tiden?
Ansvarig 3: Ja, och så någon gammal trotjänare som alltid ställer upp. Vi väljer någon från den gamla skolan, och vi gör det internt. Vi har ju trots allt ett stall med gamla stötar som skrev på slavkontrakt för vår kanal i början på -90 talet och som enligt avtalet måste ställa upp på vad skit som helst. Men sen då? Vi behöver ju en till?
Ansvarig 1: Jamen hallå! Vi kan väl fråga Birro? Det här är ju annat än Let's Dance och På Spåret, men med lite övertalan kanske han...
Marcus Birro: Tjena gubbar, jag var precis uppe på våning fem och gjorde kladdkaka med Mat-Tina... såg att dörren var öppen. Vad gör ni då? Något kul?

Samtidigt som du läser detta sitter en lätt förstoppad inslagsproducent på ett TV-bolag någonstans i Sverige. Denna inslagsproducent har legat sömnlös hela natten.
Problemet: Vi måste ha en expert som kan uttala sig i vårat nya program om något helt orelaterat till Marcus Birro. Men vi vill ändå ha med Marcus Birro. Och hans dåliga frisyr. Hur ska vi kunna berättiga hans närvaro i studion? Borde jag kanske helt släppa tanken på Birro och skicka en förfrågan till någon som har något med programmet att göra? Men det vore dumt. Alla andra har ju Birro. Det har ju gått bra.
Äh. Vafan. Jag ringer Birro. Skit samma om folk tycker att det är märkligt att han är med i panelen på tre kanaler samtidigt, han kan fortfarande uttala sig om Finlands historia i vår kanal också. Det är ändå inte så långsökt. Det är det väl inte? Förresten dricks det ju en del i Finland, just det, han kan prata lite om när han drack. Ja. Så får det bli. Jag skiter i vilket. Utan Birro går det ju inte.

Ja. Ni förstår min kritik.

Under valdebatterna i kanal 4 är Marcus Birro med som någon slags politisk kommentator. Hans roll är, som vanligt, lite oklar. Han sitter och är lite avslappnad, säger något om att han inte är så insatt då han blir tillfrågad om något han inte kan eller vill uttala sig om. Ibland är han lite insatt och kan kontra. Ofta säger han något ovidkommande om antingen:
a) Sin familj
b) Sig själv
c) Rom
d) Italiensk fotboll
e) Norrköping
f) Sig själv

Grattis Marcus Birro. Du är den mest framgångsrika utfyllnaden i det mediala bruset någonsin. Du står i särklass. Du har blivit det nya "årstidens bästa lådviner".

Bäst i debatten på kanal fyra ikväll var förresten Marcus diss mot Thomas Bodström:
"Bodström är ju en sån där som gick från att vara en väldigt framstående försvarsadvokat till att bli en respekterad politiker och numer bara är en slags "flytande" kändis."

Ja. Så sa han, Marcus Birro.
Vem?
Jo, ni vet, Marcus Birro?
Ja men det är ju han, författaren, som är så känd för de där dikterna han skrev.

Ett beslut

2010-09-12T03:43:00.000+02:00

Imorgon ska jag banne mig på jobbet. Sjuk eller inte, den här hemska exilen måste få ett slut. Det har gått så långt att jag fantiserar om att fylla på böcker i hyllorna. Jag trånar efter att ta emot pengar, lägga ett par böcker i en påse, och räcka fram den till någon. Mina dagdrömmar handlar om att avhysa vilsna tyskar som frågar efter cigaretter. Jag måste jobba. Jag måste. På jobbet gör jag människor glada. Här, mitt i ett veritabelt helvete av näsdukar och ingefärste, gör jag ingen glad. Allra minst mig själv.
Och så kan vi inte ha det.

Tack för tidningen

2010-09-11T03:57:00.003+02:00

Idag fick jag post. Jag hörde hur det rasslade vid ytterdörren och hasade ut för se vad det kunde tänkas vara för något. Räkningar? Brev från mormor? En inbjudan till ett trevligt kalas? Nej. Döm min förvåning då jag med feberskakiga händer plockade upp en tidning från dörrmattan. En alldeles egen tidning, fastän jag inte prenumererar på någon. Tänka sig. Det var SD-kuriren (en sverigedemokratisk tidsskrift) som någon fräck jävel hade lirkat ner genom brevinkastet. Trots det imponerande antal lappar jag har låtit fästa på dörrens yttersida.
(reklam - nej tack)
(inga massutskick)
(behåll dina valsedlar - jag har redan röstat)
(ingen politisk propaganda)
(neeeej! försvinn!)

Nu sitter jag här och läser i min tidning. Min alldeles egna tidning som sverigedemokraterna bemödat sig med att dela ut till just mig. Det står ganska mycket i den. Bland annat står det att sverigedemokraterna är ett härligt gäng som jobbar hårt för att komma in i riksdagen. Det står en del om att det är väldigt jobbigt att vara sverigedemokrat för att medieetablissemanget är så himla taskiga. Det står att Björn Söder är eld och lågor över partiets förmodade vågmästarroll i valet 2010.
På förstasidan är det en bild på en fryntlig skånsk familj som bakar bullar med stora valvinnarleenden i sina fryntliga skånska ansikten. Det är en väldigt bra bild. Den talar för sig själv.
"Vi gillar bullar" tycks familjen på bilden säga. "Bullar är svenskt och bra, så vi gillar dem. Vi är bara inte så förtjusta i utomeuropeiska invandrare. Men bullar, det är alla tiders."

Först kunde jag inte sluta titta på dem. Sedan kunde jag. Det var en oerhörd befrielse. Nu ligger tidningen i pappersåtervinningen där den hör hemma.

Det bästa med sverigedemokraterna är att de är väldigt aktiva på internet. Det passar mig utmärkt, för då finns det en god möjlighet att du som delade ut tidningen i mitt kvarter läser det här:
Nästa gång du står utanför min ytterdörr för att lägga den i mitt brevinkast - låt bli. Det finns ett bättre användningsområde för den än att slösa bort tidningen på någon som omöjligen kan ta den på allvar.
Exempelvis kan du forma SD-kuriren till en strut och föra upp den i anus. Sedan kan du lägga dig på mage och vänta på att någon ska fylla den med lite sans och vett.

En dålig idé - del ett

2010-09-10T02:38:00.001+02:00

I egenskap av 1) bättre vetande och 2) engagerad omvärldskritiker hittar jag dagligen nya saker att irritera mig på. Med anledning av detta har jag bestämt mig för att introducera ett nytt inslag här i bloggen. Jag kallar det "en dålig idé" och min avsikt är att låta det bli en följetång under hösten. I "en dålig idé" ämnar jag ta upp korkade grejjer som provocerar mig. Och de är åtskilliga.

Dagens dåliga idé är en produkt. Ett diskmedel. Närmare bestämt Grumme diskmedel Hav (med en frisk doft av hav).

Till grund för den här idiotiska lanseringen ligger en förvirrad uppfattning om att havet är något fräscht och rent. Det är det inte. Tvärtom. Havet är i all väsentlighet ganska äckligt. Men den självbelåtna skitstöveln på Grummes produktutveckling som kläckte idén har uppenbarligen aldrig sett Östersjön på nära håll. "En frisk doft av hav" är en oxymoron. Det är som att säga "en frisk doft av svavel".

Det hav i själva verket luktar, i fallande ordning:
* Salt
* Jäst fisk
* Tång och rötslam
* Gårdagens kräftskiva
* Solvarm avföring

Fråga: varför skulle jag vilja diska mitt porslin i detta? När jag ger mig på diskberget vill jag att det ska sticka i näsan av starka kemikalier och billig parfym. Det ska inte råda någon tvivel om att den neonfärgade, tjockflytande vätskan som jag masserar mina tallrikar med dödar allt levande. Jag vill höra salmonellabakterierna skrika efter nåd där jag drar fram med diskborsten.
Och det ska dofta östermalmskärring och viol.
Inget annat.

Kontaktannons

2010-09-09T04:21:00.005+02:00

Då jag under lång tid nästan uteslutande har umgåtts med vänstersympatisörer, socialister och anarkister söker jag nu vidga min umgängeskrets till att innefatta individer vars uppfattningar ligger närmare mina egna. Jag söker både kompromisslösa moderater från välställda hem och människor av "verklighetens folk" för avslappnade samtal om finans och politik, dyra restaurang- och krogbesök och golf.

Tycker du som jag att alla inte alls ska med? Tycker du att kanske max en femtedel ska med? Då kanske jag är något för dig.

Om dig: du ska rösta blått, klä dig ledigt i slips och kavaj och hejja på orcherna när vi tittar på Sagan om Ringen. Dina huvudsakliga intressen ska vara att ta från de fattiga och ge till de rika, att öka klyftorna i samhället och att plåga djur och barn. Du har en god utbildning, exempelvis från Handels. Du får gärna vara adlig. Viktigast av allt är att du är en benhård egoist som ogärna delar med dig till andra och som först och främst ser till dina egna intressen. Du måste brinna för avskaffandet av förmögenhetsskatten och skratta högt och med öppen mun åt vänsterblockets självutnämnda moraliska suveränitet. Du ska förakta bidragstagarna och de långtidssjukskrivna, ha sommarhus i Gazaremsan och verka för återinförandet av barnaga i skolorna. Det är ett stort plus om du dessutom aktivt verkar för nedmontering av välfärden, slår din partner och gräver ned batterier i trädgården.

Sverigedemokrater göra sig icke besvär.

Skicka ett svar till >Centerpartist i Malmö< nedan.

Varför man gör bäst i att hålla sig inomhus då man har feber

2010-09-08T20:04:00.000+02:00

När du är sjuk gör du gott i att undvika situationer där andra människor utsätts för dig. Det har jag lärt mig idag. Inte så mycket på grund av smittrisken. Den är sekundär. Så mycket värre är den nedsatta sociala förmågan som kommer med feberyrseln. Den är livsfarlig.

Idag gick jag ner till Hemköp för att köpa juice, kaffe och snus. Allt man behöver för att bli frisk. Kassören var en glad kille som pratade mycket. Först blev jag glad. Äntligen, tänkte jag, lite socialt utbyte! Som jag hade längtat! Att vara sjuk är att vara en social paria, och här hade jag en människa som gärna kallpratade lite. Det var en tröst.
Men det visade sig snart att jag hade svårt att hänga med i konversationen och det blev lite märklig stämning. Det hela kulminerade i att kassören sa något om min tatuering, ett skämt om apor som skriver manus, men jag förstod inte. Jag tittade bara panikslaget på honom och fick ur mig ett "hehe" innan jag flydde butiken hals över huvud. Sedan skyndade jag hem med blicken riktad mot marken.

Väl hemma pustade jag ut, sorterade mina sopor och gick ner på gården för att slänga dem. Där kom jag - av misstag - i samspråk med en granne, och halvvägs in i samtalet började jag känna mig förvirrad igen. Det gick så snabbt. Kvinnan pratade om sopsortering. Och om området. Slottsstaden, sa kvinnan, är känt som ett kvarter där det mest bor gamla människor. Men det stämmer inte riktigt längre, många unga har börjat flytta in nu. Jag nickade och sa att ja, så är det nog. Så sa hon att de i huset är trevliga även om vissa av dem är lite såhär: och så gjorde hon ett sniffande läte och snuddade med pekfingrets undersida mot näsan.
Menar du kokainister? frågade jag.
Det menade hon inte.
Hon menade snobbiga.
Och så hade jag gjort bort mig igen.

Det handlar om att våga

2010-09-05T23:56:00.005+02:00

Världen ter sig ofta annorlunda när man är sjuk. Möjligheter uppenbarar sig. Insikter kommer till en. Dörrar öppnar sig där det tidigare bara fanns en slät vägg. Man vågar tänka utanför lådan. Den trånga lilla låda som man annars vistas i till vardags. I förkylningsdimman, mellan snuvan och febergråten, ser man saker och ting i ett nytt ljus. Man törs prova nya saker. Experimentera. Ta ett steg eller två i en ny riktning. Och det är bra. Väldigt bra. Kanske hittar man något nytt.

För att nämna en sak har jag börjat skära mina tomater på ett nytt sätt då jag ska tärna dem. Idén kom till mig som från ovan idag då jag skulle laga chili con carne. Istället för att först skära dem i klyftor och sedan dela dem tre gånger rakt över, har jag effektiviserat hela processen. Enligt egna beräkningar skär jag från och med idag tomater 400% snabbare - och med samma tillfredsställande resultat. Nu delar jag dem rakt över fyra gånger, för att sedan vända dem innan jag skär. Jag hoppar alltså över ett steg i hela processen. Inga klyftor. Det är genialt, i sin enkelhet. Jag är mycket nöjd.

Tanken slår mig: om jag nu har gått runt i alla dessa år och tärnat tomater långsammare än nödvändigt - vad mer kan jag ha missat? Finns det ytterligare aspekter av mitt liv som skulle kunna utvecklas med samma ofattbara framgång? Vem vet?
Det svindlar framför ögonen.

Kvinnor från östermalm har i regel specifika önskemål

2010-08-02T23:53:00.002+02:00

Dagens bästa:

"Hej jag söker en bok till min 16 åriga dotter.

Det får inte vara fantasy.

Och inget med medelklass."

Språkförbistring på jobbet

2010-07-24T19:02:00.001+02:00

Väldigt brittisk ung man: Hello sir.

Jag: Hello.

Väldigt brittisk ung man: Do you, per chance, have a bike?

Jag: A bike?

Väldigt brittisk ung man: Yes. A bike. You know? A Bike?

Jag: For sale?

Väldigt brittisk ung man: Sure, I'll pay for it.

Jag: You know this is a bookstore, right?

Väldigt brittisk ung man: Well, naturally, but... I thought maybe you have bikes?

Jag: Uh... no?

Väldigt brittisk ung man: I mean, kinda small bikes? To go with the books?

Jag: Bikes for the books?

Väldigt brittisk ung man: Yeah!

Jag: Are you kidding me?

Väldigt brittisk ung man: No, it's very common.

Först när han gick därifrån förstod jag att han sa "bags" och inte "bikes"...

Danielle Steel

2010-07-17T23:43:00.000+02:00

Häromdagen kom en dam in på bokhandeln där jag jobbar.

Det gör de ibland, damerna. De kommer in och handlar böcker. Inget konstigt med det. De är kunder som vilka som helst och de handlar böcker och är på det stora hela en trevlig och angenäm kundgrupp.
Det finns dock ett problem med enstaka damer på bokhandeln, och det är deras oförmåga att
1) undvika att köpa dåliga böcker
2) särskilja mig från en liten tant

Vissa damer (långt ifrån alla, det vill jag verkligen understryka) har alltså riktigt dålig smak OCH tror att jag också är en till åren kommen kvinna med lika dålig smak. Det är märkligt. Jag är en spänstig (ja, jag skrev spänstig. Det kändes rätt i ögonblicket) ung man med framtiden för mig.

Just den här damen kom till kassan med en bok av Danielle Steel. "Åh nej", tänkte jag genast "nu blir det trubbel."

När någon kommer fram till kassan med en bok av Danielle Steel uppstår alltid en märkligt krispig stämning. Underliga saker inträffar. Det är som om tiden saktar in. Verkligheten stannar upp och luften blir torr. Det klibbar i munnen och smakar zink. Det är på alla sätt obehagligt.
För dig som inte har koll på Danielle Steel så finns det en recension här: http://www.levelsofgrand.se/2009/12/22/danielle-steel-en-dyrbar-gava/

Jag vill passa på att understryka att jag inte lägger mig i människors läsvana. Mina preferenser är endast mina egna, och folk får läsa vad de vill. Alla som läser böcker är per definition bra människor i mina ögon. Men Danielle Steel gör mig illa till mods, och det är ett handikapp som jag måste jobba med.
Min taktik för att slippa förlägenheten är att inte låtsas om varan jag säljer. Men just den här gången visade det sig vara svårt.

Vad som sades:

Damen: "Har du läst Steel någon gång?"
Jag: "Nej... Eh... Jag tror inte riktigt det är min grej... inte Steel. Nej?"
Damen: "Åh, men det borde du."
Jag: "Njae?"
Damen: "Jo, men det är rätt bra faktiskt."

Vad jag hörde:

Damen: "Har du ätit bajs någon gång?"
Jag: "Nej... Eh... Jag tror inte riktigt det är min grej... inte bajs. Nej?"
Damen: "Åh, men det borde du."
Jag: "Njae?"
Damen: "Jo, men det är rätt gott faktiskt."

Öppet brev till FIFA

2010-06-28T01:17:00.000+02:00

Hej Sepp Blatter.

Till att börja med vill jag ta tillfället i akt och komplementera dig för det som du och din organisation har utfört genom åren. Ni gör ett bra jobb, det kan ingen ta ifrån er. Då det kommer till fotboll är det ingen som slår er på fingrarna. Bra där!

Jag ska inte bli långrandig. Din tid är naturligtvis dyrbar och du har det alldeles säkert ovanligt jäktigt i och med mästerskapet i Sydafrika med allt vad det innebär. Låt mig därför komma till saken:
Härmed lämnar jag in en officiell protest mot världsmästerskapet i fotboll 2010.
Tro nu inte, kära Sepp Blatter, att jag vill kritisera dig eller FIFA på något sätt. Tro heller inte att jag har något emot fotboll. Tvärtom. Jag tycker att det är en trivsam sport, och följer alla era mästerskap med stort intresse. Men nu har det helt enkelt blivit för mycket. Någonstans måste gränsen dras.

Problemet är att världsmästerskapet i fotboll, vilket du, Sepp Blatter, till syvende och sist är ytterst ansvarig för, tar upp alldeles för mycket av min tid. Två matcher om dagen med för- mellan- och eftersnack är helt enkelt för mycket. Det är strängt taget omöjligt att finna tiden till allt det där som jag annars viger min livsdag åt. Viktiga sysslor som intag av föda, sömn och frisk luft har jag helt tvingats kompromissa bort. Grundläggande saker som socialt umgänge och god personhygien är inte längre möjligt. Jag har inte duschat på en vecka, Sepp Blatter, och det är ditt fel.
Kom inte och säg något annat. Du vet mycket väl vilket lidande det här mästerskapet har orsakat oss. Nu är det nog.

När ska du ta ditt ansvar, Sepp Blatter? När ska du erkänna ditt misstag?

Med hopp om snabbt svar / Björn

Livet i en boklåda

2010-06-20T20:22:00.000+02:00

Jag älskar mitt jobb. Visst hatar man människor som gör det? Och då särskilt människor som påpekar det för andra som ju oftast inte har samma amorösa inställning till sin anställning... men jag kan inte låta bli att säga det. Om och om igen. Jag älskar mitt jobb. Mitt jobb skämmer bort mig. Jag får sitta i en bokhandel bland böcker och pengar. Och jag älskar böcker och pengar. Kunderna är okej. Jag älskar dem kanske inte, inte alla, men i mångt och mycket tillför de en trevlig distraktion. Ibland pratar vi med varandra. Ibland upplever jag verkligen att främlingarna som handlar av mig berikar mitt liv. För att inte tala om mina arbetskamrater. Det är ett härligt gäng. Ibland letar sig också någon av mina vänner in i bokhandeln. Då fullkomligt strålar jag av glädje.

Bäst av allt är mitt arbetsschema. Nu har jag jobbat en vecka i sträck. En hel vecka. Det är lagom. Nu väntar en veckas semester. Och så håller det på. Det böljar, som livet självt, och hinner aldrig riktigt bli rutin. Vardagslunken tränger inte in i min arbetsdag nämnvärt. Det är en härlig tillvaro och jag är mitt i den. Tänka sig.

Under min lediga vecka ska jag framförallt göra tre saker: se på fotboll, läsa böcker och skriva böcker.
Som sagt. Det är en härlig tillvaro. Och att jag får trycka upp det i ansiktet på dig som läser det här gör det märkligt nog inte mindre härligt. Tvärtom, faktiskt.

Ahhhh.

En riktigt dålig idé

2010-06-17T17:29:00.003+02:00

I brist på ett svenskt landslag att bevaka under VM har kanal fyra hittat ett hållbart, om än kanske inte särskilt stimulerande, alternativ. Det är en fantastisk innovation: under Nigerias matcher visas efter de mest spännande situationerna bilder från en "Lagerbäck-cam". Man har alltså ställt en kamera till förfogande som under varje match håller fokus på den svenska tränaren, i förhoppning om att han ska reagera och att det i sin tur ska ge oss svenskar någon slags känsla av inlevelse i hans uppgift och känsloliv.

Lagerbäcks känsloliv. Smaka på de orden.

Det är inte Diego Maradona vi talar om.
Det är inte José Mourinho
Det är inte farbror Melker.
Det är inte ens Båtsman.
Det är Lars Lagerbäck.
Mannen som har två ansiktsmuskler och ett kroppsspråk som bokhyllan Billy.

Ett utdrag ur matchen Grekland - Nigeria, sedd ur Lagerbäck-cam:

[Nigeria gör 0-1]
Lagerbäck tuggar tuggummi, ser trött ut.

[Nigerias Keita sparkar mot en grek, får rött kort]
Lagerbäck tuggar tuggummi, kliar sig på näsan.

[Grekland kvitterar till 1-1]
Lagerbäck tittar åt höger och lägger armarna i kors. Men... var är tuggummit?

[Grekland vänder matchen till 2-1]
Lagerbäck tittar på matchen. Tuggummit är tillbaka.

Ordlistor

2010-06-15T23:11:00.002+02:00

Ord som jag vill börja använda oftare:

1. Sladdertacka
2. Korvmoj
3. Trivsel
4. Stjärt
5. Hjärtlös
6. Modifikation
7. Antagande
8. Potens
9. Adekvat
10. Samspråka

Ord jag vill börja använda mer sällan:

1. Tack
2. Palla
3. Skit
4. Lennart Jähkel

Mitt kungarike för en säng

2010-06-14T23:17:00.000+02:00

Sömn är en härlig sysselsättning. Det är en insikt som kom över mig imorse. Dels för att jag bara fått 90 minuter av den eftertraktade varan och dels för att jag sedan gick och jobbade i åtta timmar. Ingen höjdardag, alltså. Ingen bedrövlig dag heller, gudbevars. Men man vill ju ha höjdardagar så ofta som möjligt, helst hela tiden. Och för att det ska vara överkomligt så måste höjdarnätter in i ekvationen.

En klassiker är dessutom att då jag väl misslyckats med att sova ordentligt så börjar folk dra i mig. Så fort jag kommer hem från jobbet så rings det och facebookas det och dras i mig från alla håll. Plötsligt känner man sig populär. Man eftersöks i alla möjliga sammanhang: någon vill att man ska komma på fest, någon vill bara hänga, en annan vill att man ska ställa upp i badminton-SM. Det är så, hela tiden. Christer Sturmark hör av sig och vill diskutera religionens roll i det sekulariserade samhället eller så ringer Lady Gaga för ett late night booty call.

Nej, nu hittar jag på. Men det är ett faktum att jag har extremt dålig timing, rent generellt. Jag är vaken då jag borde sova och jag beter mig som om jag sover då jag väl är vaken. Och då jag är peppad på att hitta på något har ingen tid eller lust och då alla andra har både tid och lust så är jag på väg att gå och lägga mig. Det är ett hundliv.

Nu är jag på väg att lägga mig. Godnatt.

VM-överdos

2010-06-11T23:07:00.000+02:00

Trots att jag förväntar mig svidande kritik för mitt onödigt stora fotbollsintresse kan jag inte låta bli att avhandla den första dagen av VM. Vad skulle jag annars blogga om?
Tillsammans med Magnus har jag pliktskyldigt följt spektaklets första dag. Tyvärr två ganska bleka matcher (Sydafrika 1 - 1 Mexiko, Frankrike 0 - 0 Uruguay), men stämningen är ju för härlig. Särskilt de sydafrikanska supportrarna är ett gött gäng med skojjiga plasttrumpeter. Det kommer att bli en bra månad det här, sanna mina ord.

Det är klart att det svider lite, varje dag när man vaknar och inser att Sverige inte är med i den här enorma folkfesten. Men det är inte mycket att göra åt den saken. Vi har ju trots allt två sköna gubbar som är med i leken: den reserverade Lagerbäck och pirriga Svennis. Två kaptener på en varsin skuta med somaliska (läs: nigerianska och elfenbenskustiska) pirater. Det ligger nära till hands att hoppas att någon afrikansk nation ska få vinna i år. Det gör jag.

Värt att lyfta fram är mästerskapsbevakningen på svt1. Just nu visas programmet VM-studion där dagens matcher analyseras. Som gästexpert har man bjudit in Peter "Foppa" Forsberg. Ni vet, hockeyproffset.

Vad Foppa tyckte om dagens matcher?
"Det var kul att se."

Och vem säger väl emot?

Skrivarlinjens webbantologi

2010-06-09T16:57:00.000+02:00

Nu har jag gått mitt tredje och (får vi hoppas) sista år på Fridhems Folkhögskola. I vanligt ordning har vi sammanställt en antologi, den här gången på webben.

Läs den!

www.skrivarlinjen.zitherlessons.net/stokigtrum

För att sätta mig på tvären har jag inte med något ur mitt romanprojekt i år. Däremot några dikter.

Det här är också ett liv

2010-06-09T14:50:00.001+02:00

Jag och Magnus sitter hemma hos mig, framför en varsin dator och bearbetar våra romanmanus. (Om du läste fel och trodde att det stod romananus, så var god att avstå roliga ordvitsar i kommentatorfältet).
Tantifieringen av mitt liv är komplett, vi dricker kaffe och äter kaka. I bakgrunden står TVn på. Det är någon jävla dokusåpa om människor som bor på en soptipp. Som jag har förstått det är problematiken uppdelad i två frågor:
1) hur vårat västerländska leverne påverkar miljön och
2) var på soptippen folk ska bajsa under vistelsen

Det är inte något vidare bra program. Det är det som står till buds. Och gode gud vad jag saknar kommersiell TV. Men snart är det fotbolls-VM, och då klarar jag mig med i en månad utan annan yttre stimulans. Kanal fyra, ett par liter vatten och några kex. Det är allt som behövs.

Roligast av allt med VM är att det sätter igång precis när den här förbannade bröllopsyran når sin topp. Det vore roligt att se programchefen på fyran svettas över hur man ska kunna få in ännu ett program om designern bakom Daniel och Victorias bröllopsbestick jämte samtliga direktsända gruppspelsmatcher. Det måste vara helt omöjligt att tillgodose sveriges alla rojalister utan att samtidigt trampa de fotbollsintresserade på tårna. Oavsett hur de bär sig åt kommer man att göra någon av grupperna upprörda.

Är det en rättvis generalisering att påstå att de som bryr sig om fotbolls-VM per automatik inte bryr sig om kungabröllopet och vice versa? Ja. Det tror jag faktiskt.

Tennis

2010-06-06T16:39:00.000+02:00

För första gången i mitt liv tittar jag på tennis helt frivilligt och dessutom med stort intresse. Det är final i franska öppna, matchen spelas på grus och står mellan Nadal och Söderling. Och inget av det säger mig egentligen någonting. Men det är spännande. Det är det faktiskt.

Men det som slår mig som mest intressant är det extremt ologiska system man använder för att räkna poäng. Istället för det konventionella 0-1-2-3-4-5 så använder man sig av det mer pirriga 0-15-30-40 (!) och sedan AD. Vad berättigar detta? Finns det någon logik bakom, eller är det ett sätt att skojja till en annars ganska enkel sport? Jag har god lust att skriva en upprörd insändare och sedan skicka in det till Landskronaposten.

Kanske är det så att man försöker göra sporten mer intern, mer proffsig. Kanske lite skojjig. I så fall föreslår jag att man skojjar till det ytterligare. Varför inte till exemepel räkna poängen i antal kissekatter? Det skulle göra sporten än mer publikvänlig. Låt mig illustrera:

- Stämningen nere på centercourten i Paris fullständigt vibrerar.
- Ja, det ligger något i luften.
- Och nu ser det bra ut för Söderling.
- Ja, han har hittat sina tunga servrar, nu gäller det bara att han håller fokus.
- Nadal vann alltså första set, men Söderling har öppnat starkt i andra med tre kissekatter mot noll.
- Tre kissekatter mot noll alltså och det är Söderlings serv.
- Mjau mjau!
- Ja, oj! Vilket servess! Och där fick vi mjau mjau och det är brake point till Söderling

Ja. Det är en dålig idé. Men skillnaden mot det rådande systemet är marginell. Just nu ser det tungt ut för Söderling. Jag överväger att zappa över till Lilla huset på prärien. Det är åtminstone logiskt. Inte bra, men logiskt.

Diskberget

2010-06-06T05:21:00.000+02:00

Bland det värsta jag vet är att diska. Jag brukar köpa nytt porslin istället, halvt på skämt, halvt på allvar. Detta har medfört att jag har ett diskberg i köket som bara tycks växa sig större för varje dag. Ett prekärt problem som har medfört vissa logistiska problem i köket.

Men idag fick jag nog. Jag insåg hur mycket jag saknat att kunna använda kranen och mikrovågsugnen, så jag bestämde mig för att det var dags. Det fungerade helt enkelt inte längre. Något måste göras.
Sagt och gjort, jag rullade upp mina tänkta skjortärmar (jag hade vid stunden ingen skjorta på mig), spottade mig i nävarna som jag har sett folk göra på film och gav mig på diskberget med borste och medel.

Den första timmen var faktiskt inte särskilt tråkig. Jag lyssnade på musik (den svenska björnstammen) och åt några kex mellan varven. Men sedan gick det utför. Två, tre timmar passerade under tilltagande frustration och då jag väl kommit halvvägs började en outhärdlig stank välla upp från diskbergets innanmäte. Det var fruktansvärt! Lukten låter sig svåreligen beskrivas, men här är några nyckelord: kadaver, jox, bostongurka, hjärtesorg.
Men stanken till trots jobbade jag vidare. Kväljdes väl lite, gick vid något tillfälle in i damrummet för att kräkas och gråta.

Så såg jag det, då jag lyfte bort en skärbräda: möglet. Stort och grönt som en fotbollsplan bredde det ut sig längst med hela vasken. Det var inte vanligt mögel. Det rörde på sig. Jag tittade närmare. Där nere i den illaluktande gräsmattan av död och ondska myllrade det av små varelser. Helt otroligt, min mögelodling hade fått härja fritt så länge att det muterat och en helt ny livsform skapats!
De små varelserna liknade smurfer, fast gröna och obehagliga. Jag ryckte på axlarna och fortsatte diskandet, och de små smuferna greps av panik där min diskborste röjde fram mellan de små svamphusen. De skrek och bad om nåd. Jag kände mig som Gargamel, men det kunde inte hjälpas. God hygien är en dygd.

Imorgon ska jag tvätta. Jag hatar att tvätta. Låt oss hoppas att mina smutsiga underkläder inte har drabbats av samma öde. I så fall är det läge att gå och testa sig på ungdomssmottagningen.

Till hypokondrikerns stora glädje

2010-06-03T20:13:00.003+02:00

I förrgår fick jag diagnosen streptokocker. Eller diagnos eller diagnos, snarare gick jag till vårdcentralen där min husläkare Dr.Persson (kontinentalt namn) tittade i halsen på mig med en ficklampa och sa "amen det där var inte snyggt" och tio minuter senare satt jag hemma med penicillin i handen och undrade vad som hade hänt.

Två detaljer är värda att notera:

1a) Lyxen i att man på min vårdcentral får välja en personlig läkare som man sedan kontaktar personligen. Läkaren ringer sedan då och då och kollar läget, frågar om du äter och motionerar som du ska, frågar över hur det går på jobbet och med kärleken och den där boken du påstår dig skriva. Allt eftersom åren går så bygger man upp en allt närmre relation, och snart har ni etablerat en djup vänskap som består i ömsesidig kärlek och innan man vet ordet av så firar ni jul ihop och Dr.Persson blir gudfar till ditt nyfödda barn.

1b) När jag gick till vårdcentralen första gången skickade de hem mig med en liten broschyr över vilka som står till buds, lite som en vårdcentralernas version av Årets Lucia. "Hm, ska jag välja brunetten med de stora framtänderna eller blir det en skallig man med proffsig uppsyn i år?" Det bästa av allt är broschyren över huvud taget inte ger någon annan information än just namnen på de berörda, så valet man gör utgår helt och hållet ifrån vilka preferenser man har då det gäller namn. Jag fastnade för Persson. Jag tyckte det lät robust och härligt.

2a) Jag fick faktiskt aldrig höra min diagnos. Som hypokondriker skulle jag kunna ha tolkat detta som att jag är obotligt sjuk och att bölden som sviktar ut ur mitt gomsegel som en svullen babianstjärt i själva verket är en tumör, och inte en halsmandel som man kanske skulle kunna tro. Men tack vare min hypokondri har jag tvingats skaffa mig gångbara kunskaper inom allmänmedicin, och däför såg jag det utskriva penicillinet som ett tecken på att det inte var cancer.

2b) Man behandlar inte halsfluss med penicillin heller. Det är en virussjukdom och penicillin är ungefär lika effektiv mot influensavirus som en åkarbrasa. Men efter lite efterforskande vid hemkomsten förstod jag att det var steptokocker. (Streptokocker är en bakteriell infektion, som inträffar då man har för mycket smuts i munnen under lång tid*) Man undrar ju varför Dr.Persson inte berätta det för mig direkt? Skämdes han för min skull? Är det skamligt att ha strepotokocker? Ja. Ja, är min slutsats. Det är skamligt.

* skribentens teori

Nu är jag i vilket fall på benen och redan imorgon ska jag åka ut till skolan för avslutning på den här kursen för en tredje (!) gång.

Mer om det imorgon.

En ny, bättre blogg...

2010-06-02T22:29:00.004+02:00

... och en ny, bättre människa bakom.

Nåja, ni vet hur det är. Man försöker inbilla sig att man hela tiden går framåt med sig själv, att man utvecklas på något sätt och är på väg någonstans. En bekväm föreställning som gör att man kan sova på nätterna, istället för att sitta uppe och titta på svt-program om Daniel och Victorias bröllopsmazariner.

Men i själva verket kanske man inte utvecklas alls? Kanske är det snarare så att vi förlikar oss mer för varje dag som går med att vi är som vi är, och att illusionen av självutveckling i själva verket bara är en slags invecklad självinveckling och att vi för varje dag torkar ihop mer och mer tills allt som återstår bara är ett förtorkat litet sviskon till människa? I så fall är det väl tur att en blogg går att snygga till med något så enkelt som några knapptryckningar.

Där vi står stilla går bloggarna framåt. För Bloggen i Tiden.

Nya tider väntar, gott folk. Jag blev nyligen färdig med det (av mig) omtalade romanprojektet och nu återstår endast en bearbetning av helheten. Det är en bedrövligt tråkig del av slutförandet. Ni kan föreställa er magknipen. Det ska flyttas runt interpunktionstecken och bytas ut magnifika ord i fördel för grandiosa ord, det ska slipas och putsas och det kommer att bli ett jävla strul. Som ett led i den utdragna ~~hybris~~ kreativa process detta kommer att förleda mig in i tänkte jag passa på att straffa mig för den tid bloggen lidit av mitt missriktade fokus.

Från och med idag ska bloggen uppdateras dagligen, utan undantag, hela sommaren. Det är min (och er) stora förhoppning att det sedan ska fortsätta på den vägen även därefter.
Ta mig på orden eller ta ner mig på jorden.

Valborg

2010-04-30T14:41:00.003+02:00

Idag är det valborg. In med det nya, ut med det gamla. Sisten i vattnet är en rutten gris.

Problem 1: Det regnar ute.
Problem 2: Jag jobbar. Idag och imorgon.

Mer om detta senare. Nu ska jag jobba vidare.

Zombie attack survival kit

2010-03-16T23:21:00.010+01:00

Alexander och Erik har skaffat sig en lägenhet. De flyttade in för några veckor sedan, och häromdagen besökte jag dem för att kolla in läget.
Redan i hallen luktade det lite bränt, och jag förstod genast att det var något i görningen.
- Det är Erik, sa Alexander.
- Vad håller han på med?
-Han försöker tända eld på tidningspapper med ett tändstål.

Och mycket riktigt. I köket står Erik och sprutar gnistor över köksbänken som om han svetsade. Men det gjorde han inte. Han gjorde upp en eld. Nästan, i alla fall.
Alexander fortskred med sitt kvällsnöje: att försöka montera ihop sin fällkniv. Sedan drack vi kaffe.

Saken med Alexander och Erik är att de ibland har idéer för sig. Ibland är det bra idéer, ibland är det mindre bra idéer. Det här visade sig vara en helt utomordentlig idé.
Erik har en hangup på zombies. Och nu hade de bestämt sig för att förbereda sig för en eventuell zombieinvasion. Ett mycket omfattande projekt.
Planen, som jag förstod det, var att förbereda sig materiellt och psykiskt. Erik hade tidigare klockat Alexander för ett experiment där han fick två minuter på sig att samla ihop det han behöver för att överleva. Det gick sådär. Så steg ett är naturligtvis att förbereda ett zombie attack survival kit.

Det är exakt sådant här jag vill se mer av i mitt liv. Att kliva in genom en dörr rakt in i en märklig scen, där två galna kompisar står i välstajlade frisyrer och gör tokiga saker med pålagda skratt i bakgrunden. Kort sagt: mitt liv måste bli mer som en sitcom. Typ som TV-serien Vänner.
Och att hänga med Alexander och Erik är nog en bra början.

Saker som är bra att ha i ett zombie attack survival kit:
1. en bra kniv
2. frystorkad mat med 150 års hållbarhet
3. kikare
4. kompass
5. solglasögon
6. kompresser och plåster
7. nål och tråd
8. tändstål

Saker som är dåliga att ha i ett zombe attack survival kit:
1. iPod
2. öl
3. pingisboll
4. tandpetare
5. 100 000 SEK i kontanter
6. mat med mindre än 150 års hållbarhet

Det är bud på att skaffa pepparsprej. Eller att lära sig karate.

2010-03-15T01:21:00.008+01:00

Det slog mig att jag låtit bloggen ligga övergiven och bortglömd i snart två veckors tid, som en ovanligt ful bebis som ingen vill ha. Men jag har inte lämnat min blogg i en korg utanför någons dörr. Dels för att det är fysiskt omöjligt, dels för att jag ju faktiskt är bloggens mamma och ändå har ett visst ansvar. Så nu är det dags att mata den igen, efter en tid av motvilja från min sida.

Mitt tillfälliga blogguppehåll har sina orsaker. Framförallt beror det på att jag har tappat tilltron till mänskligheten. Det hände för två veckor sedan. Och sedan dess har jag mest gått runt och svurit och spottat och gråtit då ingen ser.

Min plötsliga aversion mot människan uppstod ungefär samtidigt som jag skulle gå hem från Debaser för just två veckor sedan. Utan ett bekymmer i världen gick jag hemåt längs med Amiralsgatan. Det har jag gjort förut många gånger, och så även denna kväll. Man har ju hört det sägas att Malmö är en ovanligt kriminell stad, fullt med slödder och patrask. Kriminell för att vara Sverige, alltså. Men jag har alltid tagit stan i försvar och sagt hej och hallå, man råkar faktiskt inte ut för något om man inte rollar i fel gang colours på andra gängs turf. (Ja, eller, exakt så brukar jag kanske inte säga, jag förstod knappt det där själv). Men hursomhelst: jag har aldrig haft några betänkligheter om min egen säkerhet. Så länge man inte ställer sig mitt i Rosengård centrum och heilar lite skämtsamt eller uträttar sina behov på en Bandidos-motorcykel går man lika säker i Malmö som man gör i Flen.

Men nej. På väg hem från Debaser blev jag sånär nedslagen och rånad av två väldigt arga unga killar. Den ena höll fast mig och började veva och den andra låg i bakhåll längre ner på gatan om jag skulle försöka komma undan. Lite som en ninja.

Jag har aldrig varit i slagsmål. Inte på riktigt. Ett faktum jag både skäms över och, stundvis, kan vara lite stolt över. Jag har begåvats med diplomatens välsmorda munläder och harens mod och har på så vis aldrig behövt hantera några knytnävar. I januari råkade jag ut för ficktjuvar vid Triangeln, men istället för att ta till våld läxade jag upp slynglarna som en annan arg pensionär. Sa saker som: "kom här så ska vi prata om det" och "så här kan ni inte hålla på, vad tror ni era mammor skulle tycka?"

Därför kändes det mig främmande att behöva stå här, fasthållen på Amiralsgatan av en uppenbart sinnesslö och eventuellt amfetaminpåverkad ung man som försökte boxa mig medvetslös. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle hantera det.

För vad kunde jag göra? Slå tillbaka? Säga ifrån på skarpen? Brista ut i gråt? Alternativen var många, men tyvärr tycktes de mig alla lika verkningslösa. Så jag gjorde det enda jag kunde göra: jag duckade knytnävar med en förvånadsvärd självklarhet. Inte ett enda slag träffade och då aggressorn ifråga tappade balansen för ett ögonblick såg jag min chans och sprang.

Och jävlar vad jag sprang. Ni skulle ha sett mig. Jag var en komet. Jag var snabbare än fucking Usain Bolt och om någon hade tagit tid på mig skulle jag ha snott honom på världsrekordet där och då, med tre öl innanför kragen till trots.

Det sjuka, det riktigt, riktigt sjuka är att hans kompis står beredd längre ner på gatan och att de tillsammans väljer att ta upp jakten. Istället för att erkänna sig besegrade och vänta in nästa offer följer de efter mig trots att jag redan är uppe i 150 km/h. Då jag förstår att de är mig hack i häl tar jag ett impulsivt beslut och slänger mig ut framför en bil som sånär klipper mig vid knäna. Slöddren som är efter mig tvingas springa runt bilen, och tappar därför någon sekund. Och ibland är en sekund nog. Jag accelererar och är på god väg att spränga ljudvallen då jag till slut faller ihop i korsningen Nobelvägen/Amiralsgatan.

Där, vid korsningen utanför Coop, står ett par i 30-årsåldern och dricker öl. Hade situationen varit annorlunda hade jag kanske ifrågasatt deras fredagsnöje, men istället gör jag mitt bästa för att förklara situationen för dem, och de lyssnar förvånat och engagerat.

Längst med Amiralsgatan kommer de två rånmördarna gåendes med siktet inställt på mig. Här någonstans borde jag kanske ha ringt 112 eller mamma eller Batman eller egentligen vem som heslt, men det visar sig inte vara nödvändigt. Det visar sig att det trots allt finns lite civilkurage där ute i den annars så kalla Malmönatten.

Mannen i sällskapet backar upp mig och efter en lång diskussion med killarna ger de till slut upp och går där ifrån. För att inte helt förlora ansiktet väljer den ena av dem att först hota med att ringa sin storebror (Lol) som enligt uppgift kunde komma och mörda oss båda två.

Vid det här laget var jag för skakad för att inse det komiska i just den kommentaren. Men såhär i efterhand inser jag hur klyschigt det var. Just då var jag bara rädd. Inte så mycket för hans storebror, men för hans oförmåga att inse att slaget var förlorat. Just där och då kändes det som att han skulle förfölja mig till världens ände om han så var tvungen. Och för vadå? För min mobiltelefon och min korthållare? (utan inbördes ordning: VISA-kort, legitimation, lånekort på biblioteket, kupong med 20% rabatt på Burger King, stämpelkort i simhallen). Inget vidare byte.

Idag, två veckor efteråt, har jag äntligen fått lite perspektiv på det hela. Det var inte mer än två kids på glid som ville visa sig tuffare än vad de var. Okej. Bra så. Men min tilltro till människan har fått sig en törn. Jag har alltid velat tro gott om folk. Jag är en helt och hållet harmlösa människa, om det delades ut nobelpris i kategorin oförarglighet skulle jag vara en stark kandidat. Men ändå finns det människor där ute som är beredda att helt oprovocerat och utan ett enda ord slå ner mig om de bara får chansen.

Det gör mig ont. Ont i själen.

Ett stort tack vill jag rikta till främlingen utanför Coop som var beredd att ta en smocka för min skull. Hade det inte varit för dig hade jag sagt upp kontakten med mänskligheten som sådan och givit mig ut i skogen för att bli en del av djursamhället istället. Tack. Tack för att sådana som du finns.

Och till rövhålen som skrämde skiten ur mig den där kvällen för två veckor sedan har jag bara en sak att säga: Seriöst. För helvete. Ryck upp er. Check yourself before you wreck yourself, fuckers.

Våfflor

2010-02-25T02:26:00.004+01:00

För en stund sedan insåg jag att jag glömt bort att äta middag idag. Lunchen inföll som vanligt enligt konstens alla regler, men middagen lyser med sin frånvaro i den kladdiga bergochdalbana som är mitt matsmältningssystem. Så kan jag inte ha det.

Så. Det är mitt i natten och jag står och steker våfflor. Jag är en hybrid mellan en vilsen ung man och någons mormor. Men det är okej, jag reder mig. Det går i alla fall bättre för mig än för Ryssland. De ligger under med 5-1 mot kanada. Och dom har inga våfflor.
Ja, nu vill jag ju inte påstå att just våfflor är den bästa maten. Egentligen är det en rätt fattig liten anrättning som mest består av mjöl och smör. Eller grädde, om man gör rätt. Ikväll gör jag fel.

Faktum är att jag har en rätt gedigen bakgrund inom våffelindustrin. Då det kommer till att steka våfflor är det få som klår mig. Det är inget jag skryter med till vardags, men ändå. Det är en merit. En förmåga värd att nämna.
Såhär ligger det till: två somrar av mitt liv jobbade jag med våfflor. Jag stekte och serverade dem till turister i en liten stuga, vid en hage. I hagen bodde det getter som kom haltandes när man stack in en näve gräs genom gärdesgården. Och bakom stugan prunkade det av sommarblomster på en äng, som jag brukade gå ut och plocka av. Sedan ställde jag blommorna i ett glas på något av borden i stugan. Det var härliga dagar, bekymmersfria dagar. Kanske de bästa i mitt liv.

Och här står jag nu. I köket i min lägenhet i ett snöigt och kallt Malmö. Här står jag nu och steker våfflor igen. Steker våfflor och gråter.

Ett hett tips

2010-02-23T03:17:00.002+01:00

Om någon har missat Annas blogg www.ingentingatt.se/wp så kolla in den omgående. Gör som jag och följ den rafflande uppgörelsen i Kung Av Kart mellan henne och Honken. Det är så mycket slag under bältet att man får fantomsmärtor i skrevet.

Mycket nöje!

Videoblogg

2010-02-22T00:34:00.005+01:00

Jaha, nu har man ju varit borta från bloggscenen så pass länge att det här med text har hunnit bli förlegat. Redan på min tid (i somras) fick jag kritik för den påtagliga bristen av visuella inslag. Då var det bilder som gällde. Alla pratade om bilder. Bilder var överallt, i tidningarna, på webben, i ramar på folks väggar. Det var helt galet. En blogg var helt enkelt inte en blogg utan bilder. Jag dröjde lite, men tog tillslut till mig kritiken. Nu har jag börjat åtgärda saken.

Men det räcker inte. Nu är man något av en förlorare om man inte också ger sig in i videobloggträsket. Och man vill ju inte vara kulturkonservativ, så här kommer ett klipp ifrån den pokerkväll som pågår I DETTA NU (det här är aktivt bloggande!) hemma hos mig. Mycket nöje.

Matchen slutade 4-2 till Ryssland.
Jag vann 70:-
Det blir pizza imorgon.

Att skriva en skitbok

2010-02-18T00:19:00.002+01:00

Idag har jag upplevt ett febrigt kreativt rus. Det är märkligt, men det upplevelsen av att skriva stora mängder text i en enda sittning är verkligen förlösande. Nu har jag 157 sidor. Det återstår två scener, och sedan är jag klar. KLAR. Om en sådär 10 sidor till så är jag färdig. Sedan ska jag bli utgiven, hyllad av kritikerna och så småningom kanske också adlas av Kallegurra den sextonde. Man kan alltid hoppas.

Saken är den att jag under ett halvårs tid har haft stora problem att komma vidare. Mycket på grund av att jag har haft svårt att få ihop scenen som utgör själva spänningstoppen. Det hela visade sig vara så mycket enklare än jag trott. En enda bokstav i ett namn behövde jag ändra. Sedan fick jag en idé som vävde ihop det kaos som scenen utgjorde. Och på den vägen var det.
Ikväll har jag färdats i en hastighet av 5s/h. Fem sidor i timmen. Det är nästan lite sjukt. Allt på grund av en enda liten bokstav. Det är märkligt hur saker och ting kan hänga ihop.

Jag pratade om det här med min gode vän Magnus Bergman, som följt mitt romanprojekt ingående sedan starten för ett och ett halvt år sedan. Han kommenterade min gudomliga insikt såhär:

"Det är som om du gått runt med en jättebajskorv i sex månader som du nu fått släppa."

Ja. Så känns det. Min kreativa förstoppning är över. Äntligen.

Damhockey

2010-02-16T15:34:00.003+01:00

Idag har jag för första gången på länge en helt ledig dag. Jag tar tillfället i akt och ringer några angelägna samtal. Till CSN. Till skatteverket. Och så skriver jag. Nu ska jag ordning på alla frågetecken i min tillvaro. De har varit åtskilliga.

En glädjande nyhet är att nyckeln är återfunnen. Det satt en lapp på porten när jag kom hem igår. Den ligger i receptionen hos de vänliga själarna på comesta. Mycket bra.

Just nu skriver jag och slötittar på damhockeyn. De svenska kommentatorerna är i högform.
"Svenske coachen har vaknat till lite. Han ser väldigt arg ut... och här ser vi slovakiens coach: väldigt torr om läpparna."

En vaken detalj som många skulle ha missat.

En fantastisk människa

2010-02-15T00:34:00.009+01:00

Under tre smått fantastiska dagar har jag huserat en man i mitt hus.

Så skulle jag inleda en roman om jag var John Fante. Nu är jag inte John Fante, utan tvärtom bara mig själv. Inte fy skam, för all del. Fante dog blind och med flertalet av sina lemmar (upplagt för ordvitsar, så jag avstår) ambuterade. Så att inte vara John har sina ljusa sidor. Själv har jag både armar och ben och andra vitala delar av min kropp i perfekt skick. Och när jag säger perfekt så menar jag perfekt. Som om de vore mejslade ur någon ädel metall. Nåja. Nog om detta.

Det jag ska komma till är att jag faktiskt har huserat en man i mitt hus. Under tre dagar. Det låter nästan bibliskt, men det är det inte. Det är mitt liv. Och mannen som har bott under mitt tak, delat min säng (nej, nu överdriver jag igen) och mitt bröd är Stefan Borglycke. Ni känner honom alla. Och om ni inte gör det så borde försöka hitta ett tillfälle att lära känna honom. Han är en klippa. Rolig att ha att göra med, full av upptåg och märkliga idéer.

Ett upptåg som inte uppskattades till fullo ställde han till med imorse. Jag låg som bäst och sov och drömde erotiska drömmar om det ena och det andra (det här ska jag tyvärr inte ha anledning att återkomma till senare, men ta för all del för er av de få bitar självutlämnande anekdoter som råkar läcka fram här på bloggen). Det var trevligt.
Men. Plötsligt väcker Stefan mig ur en ovanligt levande scen med en enkel fråga, som skulle sätta tonen för hela dagen:

"Björn. Har du sett min nyckel?"

Nyckeln, nej. Den hade jag inte sett. Jag låg och sov och kunde omöjligt se någon nyckel. Men snart var jag klarvaken och på ett sprudlande humör. Nyckeln var min reservnyckel till lägenheten, som jag lånat ut till Stefan i hopp om att han inte skulle lyckas förlägga den. Men eftersom den imponerande person som delade mitt levnadsutrymme var Stefan, och ingen annan, så är det klart att han lyckats med det otroliga.

Senare på dagen förklarade han scenariot:
Han hade kvällen innan gått ut för att köpa pizza. När han senare kom tillbaka med nämnda pizza låste han upp porten och fokuserade mer på att pizzan inte skulle falla till marken än att komma ihåg nyckeln. Således råkade han helt enkelt lämna den vind för våg i porten. Och detta kom han förstås inte på förrän 12 timmar senare.

Nyckeln var inte kvar i låset. Den var borta. Här kan ni stanna upp i er läsning en stund, jag lämnar utrymme till eventuella stående ovationer här:

[ KLAPPKLAPPKLAPP ]

Som tur är har Stefan kontakter inom de mest märkliga branscher. Ibland misstänker jag att han har vänner och bekanta i maffian. På hedersord säger han att han känner en lås-smed som kan orda allt och förmodligen till rabbatterat pris, om inte gratis till och med. Att jag inte behöver oroa mig. Och det är det fina med Stefan. Jag oroar mig faktiskt inte. När allt kommer omkring är det alltid lika underhållande att ha honom här, och en nyckel till eller från kan väl kvitta i så fall. Det ordnar sig.

Till min stora glädje visade det sig också att jag har två lås i min ytterdörr, så tills det att Stefan har lyckats få tag i en kompetent yrkesman som kan byta ut låset behöver jag inte ens oroa mig för inbrott. Det är märkligt hur saker och ting ibland tycks lösa sig själva.

En fantastisk mening

2010-02-08T20:34:00.004+01:00

Man borde vara sjuk oftare. Tiden tycks liksom expandera på ett märkligt sätt. När jag inte är sjuk brukar en timme vara ganska precis en timme lång, men dagar som idag tycks mig en timme rymma desto mer. Det är bra. Jag får mer gjort dagar som idag. Till exempel bloggar jag. Det är härligt.

Idag fick jag hybris. Det var på väg till Ica, och jag gick och tänkte på framtidsångest. Och så tänkte jag ut en rad text i ämnet som jag genast blev fånigt förtjust i:
"Det är inte så mycket en brist på framtid som ett överskott av förflutet som bekymrar mig."
Kort. Kärnfullt. Fantastiskt. Precis som jag vill ha det. Jag var oerhört nöjd med min textrad. Kanske bland det bästa jag skrivit, kände jag då.

Men då jag kom hem och skulle försöka lyfta in meningen i romanmanuset så insåg jag att den inte passade in. Det retade mig något otroligt, men den hade helt enkelt inget där att göra. Hur jag än vände och vred på det, så var det en i sammanhanget meningslös mening - i den mån en mening nu kan sakna mening.
Hursomhelst. Frustrationen blev mig till slut övermäktig, om inte den här meningen får sin plats någonstans så skulle jag bli tokig. Det fick den inte, så jag gjorde det bästa av situationen: jag skrev ned det på en lapp som jag knycklade ihop och kastade ner från balkongen. Jag tänker mig att någon kommer att hitta min mening där nere på gatan, läsa den och sedan stoppa den i fickan . Ta den till sitt hjärta och hitta en plats för den, någonstans. Det var en värmande tanke.

Min vän, Jonas

2010-02-08T02:00:00.004+01:00

Hej igen. Den här bloggen har gått på tomgång länge nu, och på sätt och vis speglar det väl hur min vardag har sett ut sedan sist. Men, till alla er som har tvivlat: jag är vid liv och vid relativt god vigör. Tanken har slagit mig att det kan vara bra för själ och hjärta att väcka liv i bloggen igen.

Så. Ibland inträffar något storslaget, något som inte går att hantera på ett fruktsamt sätt om man inte har en blogg att ventilera det i. Och nu har det hänt. Och här är jag igen. Och det som har hänt är följande:

I lördags skulle jag ha slutit upp med mina ständiga vapendragare, Peter Arnemo och Jonas. På grund av vad som började som en utdragen bakfylla och senare visade sig vara någon slags magsjuka, missade jag hela evenemanget. Och tur är väl det.

Mot slutet av kvällen tog Jonas en taxi till Sturup (1500:-) för att försöka få tag i en sista minuten charter. På grund av alkoholnivån i hans blodomlopp nekades han tack och lov detta, men det stoppade honom såklart inte. Det blev tåg till Hamburg istället, och det är det sista någon hört av honom. Jag vill inte ens tänka på hur hemskt det måste vara att vakna upp på ett hotellrum i Hamburg - efter en utekväll i skåne. Bakfylleångesten har fått ett ansikte.

Till saken hör att Jonas tidigare på dagen köpte 46(!) stycken cyklar (10 000:-) som måste flyttas från inköpsstället senast i övermorgon för att han inte ska behöva betala ytterligare 13800:- i avgift för dem.

46 cyklar. Vilse i Hamburg. Det är så bra.

Will work for food

2009-07-14T20:49:00.002+02:00

Den här veckan är jag ledig. Ofrivilligt ledig. Gränsen mellan att ha ett jobb och att vara arbetslös kan vara hårfin, vissa gånger.
Men skam den som ger sig. En bra grej är att jag, för att inte dö av tristess, har tagit ett krafttag med romanen. Nu fattas det bara 28 sidor tills jag har nått mitt livsmål. 28 sidor. Det är inte mycket, egentligen. Inte mycket alls.

En annan bra grej är att 2/3 av 30G (Stefan och Gabbe) i detta nu sitter i en bil/ett tåg någonstans mellan Stockholm och Davidshall. Ikväll ska vi spela PES till gryningen. Det var länge sedan nu.

Att ta ett krafttag

2009-06-20T20:48:00.002+02:00

Jag har gått in i en obehaglig dekadens. Sedan skolan tog slut har jag bott i vardagsrummet, framför TVn utan att göra någon människa glad. Ibland har jag jobbat, men då har jag bara gått hem och sovit efteråt. Men nu är det no more slappa hela dagen. Idag har jag tagit tag i mig själv.

Jag har käkat ordentligt, städat upp i köket, ringt farmor, fixat med jobbschemat, skrivit fyra sidor roman och beställt tågbiljetter till Götet. Idag har jag varit en jävla svärmorsdröm, helt enkelt, och det känns fint. Sen har jag inte hunnit duscha eller handla livsmedel. Men man får ta ett steg i taget. Då allt kommer omkring är det ju en dag imorgon med.

Nu har jag förtjänat en rast.

The common cold

2009-06-09T15:41:00.002+02:00

Det här med förkylningar är obegripligt. Jag förstår det inte. Som sjukdom har den alla egenskaper man kan kräva av ett ordentligt virus (trötthet, ökad slemproduktion, svullenhet, hosta, nysningar, feber, huvudvärk, uttorkning). Men tyvärr så är symptomen bara obehagliga, och leder ytterst sällan till några långvariga komplikationer. Till råga på allt benäms det som "Akut viral nasopharyngit". Men det är ju bara trams.

Det är i stort sett helt ofarligt. (Om man inte samtidigt har långt gången AIDS, Magnus anm.) Och därför kan man ju fråga sig - vad vill det här viruset mig? Vad hoppas det uppnå? Jag mår skit, grattis, men jag kommer inte att dö av det. Tvärtom är det viruset som kommer att förgöras inom bara en vecka. Det är en hopplös kamp mot immunförsvaret som det redan har förlorat.

Jag blir så trött. Ska jag behöva vara sjuk vill jag vara det ordentligt.

En era går mot sitt slut

2009-06-04T20:56:00.003+02:00

Sista kvällen på Fridhem. Det är senitmentalt, och hemskt och härligt och galet. Allt på samma gång. Vi gråter, vi skrattar. Allt om vartannat.

Till sommaren ska jag ta tag i bloggen igen. Jag lovar. Igen.

Kristid

2009-05-11T00:27:00.004+02:00

Nej. Jag är inte död. Jag är bara lat. Sedan kanske steget däremellan egentligen inte är särkilt stor, men det låter jag andra resonera om. Jag har bättre saker för mig. Som att blogga om tristess.

För det ska jag göra: jag har jättetråkigt. Det kan vara för att det är söndag, det kan vara för att jag inte har någon syssla att utföra. Ingen plats i världen att fylla. Jag vet inte. Jag känner bara att min vardag innehåller alldeles för lite jävlar anamma.
Jag vill ha bomber och granater. Eld och drakar och champagne till frukost. Jag vill vakna upp varje dag och undra vad som kommer att hända. Bli lite överraskad.
Men istället lever jag i en behaglig vardagslunk. Jag är vanemänniska. Det ligger i min natur att undvika bomber och granater. Och då finns det inte så mycket som man kan göra åt den saken...

Man kanske skulle göra något oväntat. Få medelålderskris vid 22 och göra något sjukt korkat, men spännande. Vad vet jag inte. Köpa en dyr bil och köra jorden runt, eller så. Men det är svårt. Jag har inte den ekonomiska tryggheten som tillåter mig att få en dyr medelålderskris. Jag har inte råd med någon dyr bil. Jag har inte ens råd med körkort.
Det är väl därför unga människor håller sig till rätt harmlösa uttryck när de krisar. Som att färga håret. Det kostar under hundra spänn, och man behöver inte göra uppbrott från arbete och studier. Så går det ju att färga om skiten igen, eller raka av sig håret och bli nynazist.

Det kanske är det som ska till? Högerextremister har säkert spännande liv.
Eller så färgar jag bara håret. Vi får se hur det blir.

Svinsjuk

2009-04-27T18:06:00.003+02:00

Jag visste att det skulle hända. Förr eller senare, helst senare såklart, men nu har det redan hänt och av alla människor det skulle kunna drabba så drabbar det mig.

Ni har alla sett löpsedlarna. Pandemin med början i Mexiko. Sedan Fågelinfluensan har folk varit beredda, och nu är lillebror Svininfluensan över oss. Inte i Sverige, ännu, står det i tidningarna. Men jag verkar ha åkt dit på det i alla fall.

Nu är jag såklart inte helt säker på vilka symptomen antas vara, men jag har ont i halsen och andas tungt. Antagligen är det precis vad mexikanerna upplevde precis innan de föll ihop i små högar i Oaxaca.

Jävla skit. Tills vidare försöker jag motverka det med halstabletter.

Lillsöndag

2009-04-19T01:24:00.002+02:00

Våren har kommit till Malmö. Och i tron om att det var sommar gick vi till folkets park vid 18:30 för att sola och umgås i värmen.
Efter bara en halvtimme eller så tappade jag känseln i båda benen, och det var det. Jag, Ankan och Mango tog vårat pick och pack och gick hem för att se på Robinson istället. De åt varan. Inte varann, alltså, som man ser att andra survivors från flygkrascher tvingas göra, utan varan. Djuret. En hemskt stor ödla med lurig uppsyn. Det var säkert gott.

Imorgon blir det andra bullar. Det får vara slut på den här oproduktiva perioden nu. Imorgon är det söndag. Textredigeringsdagen över andra. Herrejävlar vad jag ska knappa.

Över och ut.

OBS

2009-04-17T04:32:00.001+02:00

Klockan är halv fem på morgonen, och jag är fortfarande vaken.

Det var egentligen bara det. Hej då.

Härliga tider, strålande tider

2009-04-05T16:53:00.002+02:00

Så är det plötsligt april. Och för oss som är priviligierade nog att fortfarande leva på statligt studiebidrag betyder det lov. Påsklov. Lite ledigt har ju aldrig skadat, men det känns ändå lite onödigt.
Påsken är en familjehögtid så god som någon. Men nu råkar det förhålla sig så att min familj bor 100 mil norrut - en rejäl promenad. Och tågbiljetterna vägrar CSN att stå för. Det blir helt enkelt ett tamt påskfirande i år. På sin höjd ett kokt ägg eller två. Kanske ett glas påskmust. Vi får se.
Hursomhelst. Det är försommar i Malmö. Och ledigheten i sig är helt okej. All cred till Jesus och hans skäggiga vänner för den. Om det mot förmodan finns en Gud ska han ha en klapp på axeln för det fina vädret med.

I övrigt verkar det som om jag har gått och fått mig jobb. Inte ett jobb, utan två. Tänka sig. Det första är någon slags vikariat på Pocketshop på Malmö Centralstation. Chefen bjöd på kaffe och snus och var en hyvens karl.
Det andra är ett eventuellt extrajobb på Bokia i Jägersro. Stort och rymligt. Gediget. Böckerna och jag verkar alltså hänga ihop ett bra tag till. Och det är så jag vill ha det.

Blåst

2009-03-03T12:34:00.003+01:00

Först bloggade jag igår, och nu bloggar jag idag. Det börjar bli en dålig vana.

Jag sitter på Malmö Stadsbibliotek och skriver mitt inlägg och tänker att jag egentligen borde skriva åtskilliga sidor romanmanus istället. Men av någon anledning låter det vänta på sig. Romanen skriver inte sig själv, det är visst och sant, men idag unnar jag mig att låta inspirationen komma till mig istället för tvärtom.

Jag läser riktiga författares böcker och tänker "åt helvete med romanjäveln" men så kommer jag på mig själv och skäms lite. Det är klart jag ska skriva. Men först kan jag gott läsa lite i boken jag har med mig. För stunden Blåst av Erlend Loe. På norska heter boken "Tatt av kvinnen". Jag kan tycka att det är ett mycket bättre namn, på alla sätt och vis. Men boken i sig är bra, också på svenska. Tillåt mig citera:

Under en hel vecka blev jag förföljd av en äldre man med stor mage och utstickande navel. I duschen, i bastun, i garderoben, under hårtorken, han följde mig överallt. Det var slående. En gång möttes våra blickar, i bastun. Jag var färdig med min bok och tittade upp. Våra ögon möttes genom ångan och det var inte alls en sådan blick som jag hade väntat mig. Lugn, kravlös, nästan förlorad.

På det stora hela mycket inspirerande.

Listerine

2009-03-02T21:21:00.002+01:00

Idag är det måndag. Veckans sämsta dag för vissa. Vilken dag som helst för oss som lever utanför både tid och rum.
För det gör jag. Min arbetsvecka är fortlöpande, liksom arbetet. Det är väldigt få saker som skiljer en måndag från en lördag. Om det betyder att alla mina dagar är vardag eller helg låter jag vara osagt.

Idag skrev jag sida 78 i romanen. Det kändes knappt. Man tror ju att det ska finnas någon slags tillfredsställelse i att komma framåt. Och det gör det väl, på något sätt. Men så länge sidoantalet är tvåsiffrigt ser jag ingen mening i att blicka framåt. Det är lite som att övningsköra - jag blundar och hoppas.

Då jag vaknade imorse slogs jag av en obalans i kroppen. Under de första vakna minuterna var jag övertygad om att det var njursvikt. Jag drog mig snabbt till minnes att jag (och detta måste poängteras) av misstag råkade svälja 20 ml Listerine kvällen innan. Utan tvekan, tänkte jag, har detta orsakat härdsmälta i de organ som tar hand om gifter och annat som är skadligt för kroppen. Det var det. Jag insåg att jag skulle dö en plågsam död, och om jag mot förmodan skulle överleva så har jag druckit min sista öl, för om lever eller njure har kollapsat så blir det vatten och nyponsoppa intravenöst i all överskådlig framtid. Man har ju hört om de långa väntlistorna för transplantation. Mitt liv var över. Det var det inget snack om.
Så låg jag ett tag i min ensamhet och väntade på döden. Då den inte kom gick jag upp och kokade gröt, och först då insåg jag att jag inte alls var döende. Det handlade helt uppenbart om en helt vanlig förkylning. Ont i halsen och irriterade slemhinnor. Lite ömklig hosta. Varken mer eller mindre.

Vilket antiklimax. Hela dagen var förstörd.

När man kommer på sig själv

2009-01-28T15:54:00.002+01:00

Då och då går in på den här bloggen för att se om det händer något. Det gör det sällan, och idag slog det mig att det kan bero på att det är min blogg. Min och ingen annans. Och plötsligt kände jag ett stort ansvar. Det gör jag sällan. Vad ska man säga. Ibland är det häftigt att komma till insikt.

På söndag flyttar jag till Malmö och det är på tiden. På tiden, men aldrig för sent. Så kan man trösta sig själv om man vill och det vill jag. Här följer en kort lista över de första sakerna jag ska göra i den nya lägenheten:

1. Baka scones
2. Sitta i morgonrock (på en stol)
3. Kamma en ovanlig frisyr
4. Sjunga i duschen

Jag längtar efter att få pröva mina vingar.

Ett ovanligt intressant inlägg

2008-12-14T03:45:00.002+01:00

Det är sent. Faktum är att det är så pass sent att det har hunnit bli tidigt. Fast nästa dag. Tiden är ett förunderligt ting. Snart är det jul, till exempel. Då ska jag hem och titta på snön.
Och snart flyttar jag till Malmö. I början av februari, för att vara specifik. Det känns mycket bra. Malmö är både större och roligare än Svalöv. Det är vad jag har hört.

Snart passerar min roman den magiska 50-sidorsgränsen. Enligt ryktet (ett illasinnat och förljuget sådant) så är det där man börjar tvivla på sin text. Och på sin egen människoduglighet. Det återstår att se om det stämmer. Antagligen är det vetenskapligt bevisat. Om jag hittar studien lovar jag att publicera den här på bloggen.

Det inte hänt så mycket sedan sist. För några veckor sedan köpte jag en spelkonsol. Den är bra och tekniskt komplicerad. Imponerande. Då jag inte skriver eller gör andra självförverkligande saker kan jag spela på den.

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag klappade en hemlös katt igår. Idag åt jag lax. Livet fortsätter att överraska.

Dagens bästa: Nya låten "Kilafors, homoerotisk demo" på Oscar Danielsons myspace: http://www.myspace.com/oscardanielson

Ett liv

2008-11-18T21:45:00.002+01:00

Jag har en härlig vardag. Jag skriver. Just nu blogg, men annars på ett romanmanus. Oftast det senare, faktiskt. Som ni kanske har märkt.

Det är alls ingen dum tillvaro det här. Stundvis riktigt dräglig faktiskt. Jag skriver en massa saker. Jag skriver att tisdag är den bästa av veckodagar på grund av dess behagliga läge mellan måndag och onsdag. Jag skriver att ett sätt att fördriva tiden på är att prova olika syltor och pastejer för att se vilken som passar en bäst. Idag räknade jag ihop till 42 sidor. Det känns för lite. Det gör det alltid.

En annan fin nyhet är att Anna har opererat foten. Hon haltar runt på kryckor och kan därför endast med stor svårighet utföra de enklaste fotrelaterade sysslor. Som att gå och handla. Det har medfört att jag utnämts till assistent. Ibland går jag och handlar. Oftast ost, men ibland annat med. Idag köpte jag tvål. Omväxling kan vara nog så trevligt.

Veckans kund, avgörandet

2008-11-03T13:08:00.002+01:00

Okej. Jag vet. Jag har inte bloggat sedan Sundvall brann 1894 och ni har slutat komma in hit för att straffa mig för min lathet. Visst. Det är okej. Jag gillar inte er heller.
Så. Om vi har fått formaliteterna avklarade kanske vi kan fortsätta som om inget hänt. Är det egentligen så mycket begärt?
Vad har då hänt sedan sist? En del, förstås. Men inget spektakulärt. Jag har flyttat tillbaka till Svalöv, Skåne, för att gå det andra året på min utbildning. Istället för att slösa bort tiden på att blogga och ha roligt så skriver jag på ett romanmanus. Nog om det för stunden. Eventuellt så berättar jag mer om det i ett senare inlägg. Orkar jag så bloggar jag. Annars bloggar jag inte. Så nu vet ni det.

Som alla vet så utlyste jag en tävling här på bloggen i början av sommaren. Jag kallade den veckans kund. Tre kunder nominerades varje vecka, under en period av allt som allt sju veckor. Och varje vecka kröntes en vinnare. En "veckans kund". Jag utlovade dessutom en spektakulär avslutning på denna tävling genom att hylla "sommarens kund". Det har tagit tid, men nu har jag bestämt mig.

Motiveringen lyder: Konfrontationen mellan denna kund och hennes omgivning är lika provocerande som uppenbart genomtänkt. Här har vi en människa vars hela existens bygger på rollen som orättvist behandlad konsument. En människa som på ett uträknad och jävligt sätt vänder sina svagheter till sin fördel. För man får inte låta sig luras av det faktum att hon är till åren kommen.
För i kroppen på denna lilla, lilla tant bor ett monster. Hon är en symbol för alla missnöjda kunder i världen. Urkunden, som hellre möter döden än gör avkall på sina rättigheter.
Ni har alla mött henne. I ett eller annat sammanhang. Det här är kunden som räknar häftstiften i kartongen innan hon köper dem. Det här är kunden som kräver att få lämna tillbaka en vara då hon inte är nöjd. Det här är kunden som aldrig är nöjd med en vara. Och därmed är det här också alla kassa-arbetares skräck.

Det är sommarens kund. Vi känner henne som:

Den hemska lilla tanten, vinnare av veckans kund #5.

Ett diplom finns att hämta i bokinformationen på Bokia, Östersund. Liksom ett presentkort i samma butik. Om du inte har möjlighet att hämta priset själv, så hör av dig till mig med namn och adress så skickar jag det via post.

Puss och kram.

Efter en tids tystnad

2008-09-16T16:56:00.003+02:00

Uppmärksamma läsare av den här bloggen har säkert noterat hur uppdateringen helt har stannat av under den gångna månaden. Det här är inte mitt fel. Nej. Tvärtom unnar jag mig att skylla på Kvarngatans bredbandsleveratör. Men nu har vi alltså tillgång till internet. Världen ligger ännu en gång inför mina fötter. Det är bara att börja blogga igen. Hurra.

Tävlingen veckans kund kommer att avgöras i dagarna. Håll ögonen öppna.

Och så var semestern slut

2008-08-05T21:10:00.003+02:00

Sådärja! Nu har jag haft en välförtjänt semester många långa mil ifrån Östersund och Storsjöyra och panflöjtsindianer och foppatofflor. Det var skönt. Men nu är jag tillbaka i verkligheten med allt vad det innebär igen. Och alltså står jag åter bakom disken på Bokia. Och därför, kära vänner, är det alltså dags att åter fortsätta med bloggtävlingen veckans kund. Den här gången blir det en specialare - två veckors kunder i en och samma tävling, eftersom jag har varit ledig nästan hela förra veckan och därför inte vill att en av deltävlingarna ska ha sämre startfält än någon annan. Nå. Slutpratat. Dags att hylla veckans mest karismatiska kunder.

De nominerade är:

1. NEJ-mannen, en herre som vill betala så fort som möjligt. Då jag stressat försöker förklara att jag först ämnar visa en annan kund till en av butikens hyllor får jag ett rakt svar.
"NEJ!" Högt och bestämt, men inte alls otrevligt eller argt. Tvärtom glatt och, i brist på bättre ord, lite skojfriskt. Jag försöker förvånat tilltala honom igen, varpå han genast kontrar med ett ännu mer utdraget: "NEEEEEJ".

2. Alternativa tjejer, runt 12 år gamla, bildar cirkel på golvet vid astrologihyllan. Till de andra kundernas stora besvär. De lyckas placera sig alldeles fel i butikens allra trångaste passage och bildar på så sätt en slags flaskhals in mot, hör och häpna, deckarhyllan. Flertalet trötta medelålderskvinnor står och stampar på andra sidan, men ingen vågar riktigt be dem flytta på sig. Först efter en timme öppnar de gången in mot semesterläsarnas paradis.

3. "Mentalt utmanad" man förföljer en kvinna, vars eskalerande irritation kan härledas till följande orsaker:
a) Kvinnan känner inte mannen
b) Mannen missförstår det sociala knepet att avsluta ett meningsutbyte genom att lämna platsen där detta äger rum
c) Mannen oupphörligt reciterar schlagervinnare mellan åren 1962-2006

och vinnar äääähähähähäärrrrrr...

Kund nummer 3!

Okej, den här kunden lider antagligen av något syndrom och jag känner att detta på många sätt förmildrar hans beteende. Men. Men, men, men kära vänner. Det går inte att blunda för det komiska i att förfölja en okänd människa för att berätta schlagerfestivalens historia. Därför vill jag hylla denne ensamma, men likväl sprudlande glada människa. Det hela började ganska stillsamt. Kvinnan låtsades intresserad och tittade lite i mannens bok som han precis köpt (Allt om Schlager, förlag Heja Sverige AB, tryckt 2008)
Sedan går allt långsamt väldigt fel. Kvinnan börjar tacka för sig på ett subtilt och trevligt sätt och börjar röra sig bort från mannen. Som förstås missförstår. Och följer efter. Och berättar om Jugoslaviens bästa år. Och topp tio svenska insatser. Och om Måns Zelmerlövs chanser kommande år. Osv. Osv. Allt på en slags obegriplig variant av svenska språket bara han själv till fullo tycks förstå. Mycket vokaler. Tveksam mängd konsonanter.

Jag tror ofta att jag står säker då jag betraktar den här typen av kunder. Jag står och ler för mig själv och tänker "det här är bloggmaterial". Men man är aldrig säker. Då kvinnan tagit till flykten ut genom dörrarna vänder sig mannen till mig och fortsätter sin predikan utan att tveka. Så står vi i en halvtimme.

Och ja. Jag förtjänade det där.
Nå. Grattis nummer 3! Du är veckans kund!

Veckans kund #5

2008-07-16T12:56:00.002+02:00

Jag kör vidare med förra veckans kund på en gång. Det får gå av bara farten.

De nominerade är:

1. Elak liten tant som hatar människor. Vill köpa böcker från ett förlag som inte finns. Vill ha pengarna tillbaks för en penna som är slut. Vill skrika och slåss. Vill äta barn och plåga små djur.

2. Kissnödig pojke, 10, dansar en imponerande ensamvals runt barn- och ungdomshyllorna. Har svårt att stå still. Har svårt att hålla kisset inne. Men bara MÅSTE bläddra lite i ett par böcker om drakar innan han kan tillåta sig att springa till närmaste toalett.

3. Lurig femtonåring som söker jobb. Har det största det största unibrow jag någonsin sett. Tror mig inte då jag förklarar att chefen har semester. Ger mig hela tiden långa beräknande blickar, som för att säga "jag vet. Försök inte med mig. Jag VET." Ett obehagligt möte. Jag var illa till mods i flera timmar efter hans sorti.

och vinnaren är...

Kund nummer 1!
Den här till synes näpna gumman var ute efter bråk så fort hon kom in i butiken. Som första kund en måndag morgon slog hon alla rekord i allmän jävlighet. Den medvetna gnälligheten peakade när hon började klaga på en penna hon hade köpt, som tagit slut. Hon ansåg att man måste kunna använda ALLT bläck i en penna, att varje droppe skulle gå att skaka ut. Annars ska man ha pengarna tillbaks och en skriftlig ursäkt från affären.
Min kollega erbjöd henne att köpa en påfyllning, vilket hon gick med till en början. Allt verkade vara frid och fröjd tills hon fick reda på priset. Då utstötte hon ett gällt "ÅÅÅÅHHHHH! Nej, hu! Då får du ta tillbaks den. Det betalar jag INTE!" Kollegan bara skrattade åt henne och det slutade med att hon fick det gratis. Det blev hon, hör och häpna, inte heller gladare av, utan dömde ut kollegan som inkompetent på grund av hans etniska bakgrund (Sri Lanka).
Nå. Fantastisk kund. En av de bästa hittils, skulle jag våga påstå.

Vad påfyllnaden skulle kostat henne? Hela 10:-

Veckans kund #4

2008-07-16T12:34:00.002+02:00

Ja, nu har min dator haft en stor identitetskris och har under en längre tid vägrat att släppa in mig på blogspot.com. Och därmed har också inläggsfrekve9nsen helt avtagit. Men hej och hallå, efter att ha raderat ett par miljoner virus och spywareprogram från datorn så fungerar allt som det ska igen. Och därmed återvänder såklart också veckans KUND! Jag får ta igen de två veckorna som försummats direkt.

De nominerade är:

1. Äldre par från Österrike (?) med stora kommunikationssvårigheter. Mannen får till slut nog och ringer sin dotter, varpå han räcker över telefonen till mig. Dottern förklarar, på knagglig svenska, att hon är intresserad av nordiska gudar och hjältar. Okej.

2. Hysterisk mamma med bokstavsbarn. Dottern, 9 , sjunger "Baby, baby, baby" för full hals. Sonen, 7, försöker överrösta henne med att sjunga "Bla, bla, bla". Mamman ser lycklig och avspänd ut. Vem försöker hon lura?

3. Kristen fundamentalist, 75, befäster alla världens fördomar och pissar på en annan världsreligion .

och vinnaren ääääääääääääääärrrrrrr...

Kund nummer 3!
Denna fantastiska bibelkramare visade var skåpet ska stå en sen eftermiddag vid bokinformationsdisken. En invandrarkille köper Koranen och ska precis lämna butiken då kvinnan i fråga lutar sig fram och teaterviskar konspiratoriskt:
"Ja, man kanske skulle läsa ett par sunnor ur den där." Detta följs av en mörk blick mot invandrarkillen. "Det är så de kallar kapitlen. Sunnor." Kvinnan skakar på huvudet och fortsätter: "Det står så mycket hemskt i den där boken. Ja, herregud."
Religionskriget är över oss, mina vänner. Och den här kunden kommer att leda den kristna kyrkan till seger. Eller åtminstone till ett snyggt och blodigt nederlag.

Veckans kund #3

2008-07-01T22:11:00.002+02:00

Jo men visst! Det är tisdag, och förra veckans kund har ännu inte kommit upp på bloggen. Vad är det om, undrar du. Jag har inget bra svar. Därför låter jag bli att svara. Helt och hållet. Tänk så enkelt jag gör det för mig själv ibland.

Men här kommer det nu - veckans kund!
Som vanligt har vi tre nominerade guldkorn, utom inbördes ordning:

1. Hånfull och uppenbart psykotisk ung kvinna med tydliga seriemördartendenser. Blir arg och sårad då hon nekas betala med sitt kreditkort och dömer ut alla som arbetar på bokhandeln som sinnessjuka.

2. Pensionerad yrkesmilitär som hyllar sin egen manlighet och på ett fantastiskt manér dömer ut mig för min uppenbara värnpliktsoduglighet. Stoltserar med sin språkkunnighet. Stoltserar med sina bragder. Är 90 år. Luktar lik.

3. Stenläggaren och hans hustru, ett jämtländskt radarpar som tycker om att lägga sten. Tror jag. Dessa två försökte på en oidentifierbar dialektal avart förklara sitt ärende, att köpa en bok om stenläggning. Deras kunskaper i rikssvenska kan ifrågasättas.

Och vinnaren är...

Kund nummer 2!
Denna kund påminner på många sätt om den norska mannen som tog hem titeln förrförra veckan. Men! Denna gång handlar det om en lokal stjärna som vet att han något alldeles extra. Förutom att skratta mig i ansiktet för mitt obefintliga militära förflutna berättade han hela sin yrkesverksamma livshistoria. Efter 45 minuter stod han fortfarande kvar, briljerandes med sin kunskap i den språkliga styggelsen som är jamska. För att riktigt strö salt i såren dömde han även ut skåningar som "utlänningar ingen förstår". Den här mannens självgodhet finner inga gränser. Han är veckans kund. Varken mer eller mindre.

Äntligen

2008-06-19T20:19:00.003+02:00

Så har ännu en arbetsvecka mött sitt slut. Torsdagen övergår i en ledig fredag. Midsommar nalkas och det är dags för en summering av de senaste dagarna. Alltså. Det är dags för vad ni alla har väntat på: veckans kund. Denna prestigefulla titel som en lycklig östersundsbo tilldelas när vardagen går mot helg, varje vecka, hela sommaren.

Som ni kanske minns så var förra veckans vinnare en norsk gubbe med hjärtklappning. Det skulle förstås kunna vara rätt svårslaget, men Östersund är en stor stad med många intressanta karaktärer. Och just den här veckan känner jag att startfältet är bra. Oroväckande bra. Det här inslaget kanske peakar här. Det vore synd, men är det så kan det inte hjälpas. Vi får se hur resten av sommaren ter sig.

Mindre snack, och mer nomineringar, säger kanske du. Kör i vind, svarar jag väl då. Här följer veckans tre mest fantastiska kunder, utan inbördes ordning:

1. Mumlande och skygg man med utländskt utseende och frikyrkliga intressen. Köper ett frimärke för att, på ett diskret sätt, kunna tvinga på mig en broschyr om bibelns relevans och riktighet i det moderna Sverige.

2. Mentalt utmanad 14-åring med lite sorgsen uppsyn. Saknar egentligt ärende. Frågar lite tvekande "om det är långt till jul".

3. Märklig, verklighetsfrånvänd kvinna med underlig hobby som innefattar tejp, damkläder och ett rejält mått fantasi.

Och vinnaren är...

Kund nummer 3!

Som ur tomma intet dyker den här kvinnan upp vid disken. Ser ut att leta efter något, så vi frågar vad hon söker. En slags textiltejp, får vi veta, som är "lite kladdig på båda sidor". Vad hon ska använda det till? Att "göra sådana där buketter av fantasiblommor som man gör av nylonstrumpor och lite tejp".

En kvinna. En hobby. Ett par strumpbyxor och en jävla massa tejp.
En helt vanlig vardag i en människas liv.
Skrämmande nog.

Nytt inslag i bloggen

2008-06-13T19:21:00.007+02:00

Som jag redan har redogjort så är jag är tillbaks i Östersund, och därmed också på Bokia. Tillbaks på ett arbete som jag, som de flesta av er redan vet, tycker om och värderar högt. Att få vara bland människor och böcker, det är fint. Givande och trevligt. Mycket bättre än, till exempel, att inte ha något jobb alls. Eller att jobba på McDonalds. Eller, då jag tänker efter, att arbeta någon annanstans över huvud taget. Det är ett bra jobb, vill jag säga. På det stora hela. Ett bra jobb som slår det mesta.

Dessutom! En stor bonus med att arbeta i en bokhandel är den breda kundkretsen. De som köper böcker är i allmänhet trevliga, förståndiga och inte sällan läskunniga och bildade människor som är fullt fungerande i det sociala sammanhanget som de befinner sig i. De lämnar en bok i kassan, hälsar artigt, betalar och går hem till sitt. Eller går någon annanstans. Det är helt upp till var och en. Enkelt och rationellt. Men. Ibland, några gånger per dag, så kommer det in en kund som fullkomligt hänför en med sin personlighet. En kund som är, hur ska jag säga, på alla sätt speciell och utan konkurrens vad gäller karisma och utstrålning. Därför har jag nu bestämt mig för att introducera ett nytt moment här på bloggen. Jag kallar det för:

Veckans kund. Fantastiskt, eller hur? Det kommer att gå till som följer. I slutet av varje vecka den här sommaren nominerar jag tre kunder till den prestigefulla titeln veckans kund. En av dem tar hem det hela med en kort motivering. Då jag arbetar runt tio veckor kommer jag alltså i slutet av sommaren att ha inte mindre än tio utvalda kunder, som sedan kommer att slåss om den ännu mer prestigefyllda titeln sommarens kund. Låter det rafflande? Jag hoppas det. Möjligen kommer någon form av ceremoni med prisutdelning ske på Bokia i slutet av Augusti.
Den här veckan har jag bara arbetat en och en halv dag. Men jag vill ändå påstå att det är tufft motstånd. Så. Till veckans nominerade:

1. Norsk gubbe minuterna ifrån en hjärtinfarkt som på obegriplig norska berättar långa anekdoter om hundraårsjubileumet för unionsupplösningen.

2. Bekymrad och stirrig tant (möjligen påtänd) som vill informera om att rulltrappan, som uppenbarligen inte fungerar, inte fungerar.

3. Attraktiv ung kvinna vars huvudsakliga ärende är att nervöst fråga om jag möjligen är intresserad av att "ta en fika" med henne någon dag.

Och vinnaren är...

Kund nummer 1!
Trots tungt motstånd av övriga två kunder imponerade denne unika äldre herre mest. Mannen är dammig och virrig. Pratar svårförstådd norska i en rasande fart. Vill så mycket, och vägrar notera att vi i kassan står som veritabla frågetecken. Hans puls kan inte ha varit under 200 slag i minuten under den kvartslånga affären som mynnade ut i ett bokköp åt sin sonson. Då affären äntligen är avslutad, dröjer han sig kvar och berättar leende och skrattandes om hur lycklig han är över att den Svensk/Norska unionen är upplöst. Tror vi. Som sagt var dialekten inte att leka med.

Stort grattis, nummer ett! Du är veckans kund!

Manx and the funky bunch

2008-06-11T10:57:00.001+02:00

Just det. Nu finns även Karl, Carl och mitt bidrag till Fridhems Melodifestival uppe på tuben. Check it out: http://youtube.com/watch?v=PM2SvPHtCQc

Att återvända

2008-06-10T14:56:00.004+02:00

Så var det plötsligt sommarlov. Fridhem kommer bara vara ett minne i 10 veckor och jag är tillbaks i Östersund. Som uppspolat drivved på Storsjöns strand. Staden är sig lik, men var är alla människor? Plötsligt verkar alla jag känner ha tagit sig i kragen och gjort något med sina liv. Flyttat till städer. Skaffat sig jobb och partner och Golden Retriever och radhus och semesterkassa. Jag säger då det.

Nå. Sista veckan på Fridhem var guld. Guld och gröna skogar. Den årliga skolturneringen i fotboll gick bättre än någon skrivare genom historien någonsin hade vågat trott. Skrivarlinjen, som alltid har åkt ut direkt och förlorat med pinsamma siffror (tvåsiffrig förlust förra året) visade var skåpet ska stå. Vi tog silver. Det, kära vänner, är större än om Sverige skulle ta EM-guld i sommar. Poeter och sport har aldrig varit någon lyckad kombination. Inte förrän i år. I år är den skrivande människans år. Jag säger bara det.

Så går det till när poeter spelar fotboll, så går det till när poeter spelar fotboll

Separationsångest

2008-05-25T18:05:00.002+02:00

Jag vill egentligen inte acceptera det. Men man blir väl så illa tvungen. Det här året på Fridhem går mot sitt slut och jag har precis inlett packning och städning av rummet. Vi går mot sista veckan. Och det gör mig ont.

Nu återstår det att se om jag blir antagen till skrivartvåan eller ej. Kommer jag in så blir jag kvar i skåne minst ett år till. Blir jag inte det... ja, då har jag ingen aning. Kanske kommer jag synas på Wedermarks café gråtandes över en kopp kaffe varje dag i år framöver. Kanske startar jag den där kräftodlingen på Malta. Vem vet? Inte jag. Inte ännu.

Hur som helst åker jag hem till norr över sommaren. Det blir Bokia, ännu en gång. 9 veckors jobb och några veckors semester. Det blir nog bra, trots allt. Även om jag kommer att längta tillbaks till mitt Fridhem. Det är så mycket jag kommer att sakna. Nå. Tillbaks till packandet. Ett helt rum ska ner i tre wellpapplådor från FörlagsSystem AB. Det är mycket prylar. Det är skitsmå lådor. Verkligen skitsmå. Det här kan bli intressant.

Sommar i Svalöv

2008-05-08T12:27:00.002+02:00

Det är knappt att man kan tro det. Men det är sant. Våren blev ett kort kapitel i Svalövs kommun, skånska slättens pärla. Det är faktiskt sommar nu. På riktigt. I en hel vecka har det varit molnfri himmel och mellan 18-20 grader varmt. Träden är utslagna och det är vi också, av värmeböljan. Samtidigt rapporterar min käre far att snön fortfarande ligger kvar i högar hemma i norr. Även om den smält undan en del. Herregud. Om det här är resultatet av växthuseffekten, så har jag inget att invända.

Om ett par timmar blir det fotbollsträning ute i det fria för skrivarlinjen. Pokalen ska bli vår. Det måste den bli. 07-08 ska bli ett år att minnas för alla skrivande människor. Poeter och prosaister ska äntligen få sin hämnd. Lita på det.

"Utan stjärtlapp, you know"

2008-04-28T21:14:00.003+02:00

Sådär. Nu är jag tillbaks från Prag, och kanske - bara kanske - kommer bloggen få en oväntad awakening. Så vad har då hänt sedan sist? Som sagt har jag varit i Tjeckien med klassen. Utöver det så har vi äntligen blivit klara med antologin, så snart kommer skrivarlinjens samlade verk att stå och samla damm i akvariet. Men det känns bra.

En annan kul sak är att min mobiltelefon har dött. Den är verkligen helt livlös, och displayens svärta gjorde mig illa till mods i flera dagar. Men nu har jag kommit över det. På något sätt finns det en viss charm i att leva livet som man gjorde -92. Helt onåbar. Om folk vill mig något får de nu lov att gå förbi mitt rum och knacka på. Det känns pirrigt. Man vet ju aldrig vem som dyker upp.

Dagens fundering: Jag kanske skulle koppla ifrån internetanslutningen och börja ta inträde till mitt rum? Interaktivt medeltidsmuseum. Vi får se hur det blir.

Samtal med pappa, fredag 17:02

2008-04-11T17:01:00.003+02:00

- Men satte... ha ne så bra och grattis och det åsså...
inge... inge... ta det lugnt ikväll.
- Inge ta det lugnt ikväll?
- Hahaha. nä. öh. hejdå!

*Klick*

Påsklov

2008-03-18T04:55:00.004+01:00

Nu är det lov. Och vad gör man inte bäst med ett lov om inte skiter bort det totalt? Lägesrapport: Sitter hos Kalle Röd. Klockan är 04:55. Vi spelar WoW. Vi spelar nätpoker. Vi luktar skrev.

Kan för övrigt meddela att musik/skrivarcafét blev stor succé. Har aldrig haft så roligt på scen förut. Nu ska jag hetsa Kalle till att koka mer kaffe så att den här underbara natten blir utan slut.

Det här är inte ett blogginlägg

2008-03-05T13:30:00.002+01:00

Ja, jag har varit lat när det kommer till bloggen. Det finns inga ursäkter. Hur jag än vrider och vänder på det så var det två veckor sedan sist, och det är inget jag kan göra något åt nu ändå. Så vi lämnar det därhän, tycker jag.

Imorse vaknade jag av en härlig syn. Martin stod utanför min dörr med en rykande varm vattenpipa. Jag tackade och tog emot - frukost på sängen goes Fridhem. Så långt gott och väl Hursomhelst. På väg tillbaks in till vardagsrummet börjar pipan vingla på ett oroväckande sätt. Sekunden senare är olyckan ett faktum: glödande kol och vatten flyger i kaskader mot golvet, släckningsarbetet påbörjas med en fuktig handduk men vi lyckas inte rädda golvet från stora brännmärken.

Även Martins fot, som olyckligt råkat befinna sig mitt i fyrverkeriet av brinnande kolbitar, blir ärrad. Han lyckas med konststycket att ställa sig på en av de större bitarna, och för en kolbit på åtskilliga hundra grader celsius tar det ungefär 0.2 sekunder att äta sig igenom en
tunn strumpa. Vilken morgon. Än roligare blir det då vi lämnar scenen för att gå till matsalen, då vi i trappuppgången möter en i städpersonalen, som just är i färd med att städa korridoren under oss. Vi flydde fältet.

Fyra insikter

2008-02-22T23:32:00.002+01:00

Efter ett mycket tappert försök att ha en fridhemsfest kan vi konstatera följande:

1) Fyra personer är inte riktigt så många som krävs
2) Det är svårt att skriva bra prosa med fem öl innanför skjortan
3) Fem öl är precis för lite för att bortse från detta
4) Sömn är kanske viktigare än jag först hade trott

Så. Det är inte varje dag man lär sig så mycket under en sådan kort tid. Lycka är att lära. Var därom förvissad, kära vänner. Nu ska jag äta yoghurt och somna till de ljuva tonerna av Oscar Danielson och hans strängaspel.

Puss och godnatt

Sportlov

2008-02-20T20:10:00.002+01:00

Idag sitter jag och trycker i mitt rum på Nordhem blå. Fridhem under sportlovet är en märklig scen. Det är kusligt tomt, nästan på gränsen till dött. Det är ingen som spelar trummor mitt i natten, ingen som spiller öl på min matta, ingen som dricker upp min mjölk och ingen som dissar mitt uttal av bokstaven 'ö'.

... och jag saknar det som fan. Lov är förstås skönt på sitt sätt, men pulsen fattas mig. Är det inte dags för folk att återvända?

Nåja. Plötsligt kan jag skriva igen. Det trodde jag aldrig. Det tror man aldrig att man kan. Men så bara händer det, från en dag till en annan, från ett uselt stycke prosa till ett bättre. Det är lika skönt varje gång. Tänk om man får in rutinen en vacker dag så det bara är att sätta sig ned och producera? Det skulle vara fantastiskt. Tills vidare väljer jag att bejaka. Chop chop.

Humor bland strumporna

2008-02-12T08:55:00.000+01:00

Nu vaknade jag alldeles för sent. Igen. Och nej, jag har inte försovit mig. Absolut inte. Men jag har inte nog med tid att bli på gott humör innan jag går till skrivarsalen. Om jag ska bli som folk måste jag sitta och trycka med en kopp kaffe i vardagsrummet en halvtimme. Men nu fanns det alltså inte tid för det. Så jag ställde in mig på att gå till skrivarsalen med en ond uppsyn.

Svärandes som en karaktär i någon av Stefans historier slet jag upp garderoben för att bekläda mina nakna länder. Och vad ser jag liggandes i strumplådan om inte en lapp från Fridhems mest skojfriska mongo:

"hej björn, nu kan du tänka på mig nästa gång du behöver strumpor... puss"

Det vände hela min dag innan den ens börjat. Vem behöver frukost med sådana trevliga överraskningar, kan man ju fråga sig? Nu ska jag skratta mig hela vägen till klassrummet.

Ett missförstånd

2008-02-11T18:38:00.001+01:00

Låt oss klargöra en sak:

Den här bloggen går inte på halvfart. Inte alls. Varje inlägg är bara extremt genomtänkt och väl avvägt innan publikation. Det är därför det glappar lite i uppdateringsfrekvens. Det är det inte mycket att orda om. Det är som det är när det kommer till kvalitet och kvantitet. Man kan inte både ha kakan och äta den. Så det så.

Nå. Så vad är då nytt sedan sist? En hel del, vågar jag påstå, men samtidigt inte mycket. Paradoxalt nog. Men det är ju alltid spexigt. Varför bloggar jag då, om jag inte har något att säga, kanske du som läsare frågar dig. Men då kan ju jag kontra med att fråga varför du läser bloggen över huvud taget om du tycker att den är innehållslös. Ganska smart tycker jag själv. Nåja.

En sak jag kan berätta om är att jag, efter moget övervägande, valde att raka av mig mustaschen som prytt mitt annars så pojkaktiga anlete under en kortare tid. Nu är jag len som en babystjärt igen. Ibland kan jag sakna min mustasch. Men det är bara att gå vidare. Jag har goda minnen kvar. Alla fina stunder tillsammans med min ansiktsbehåring...

Här till exempel, där jag och min mustasch spelar schack mot min gode vän Tobias. Vi vann efter en snygg kontraoffensiv med löparna och ena springaren.

Det ni ser på bilden är rödvin. Vi drack med måtta.

Ett beslut

2008-01-30T18:48:00.000+01:00

Jag har länge låtit bli att raka mig. I över en månad har jag gjort så. Burit vad man kan kalla ett post-pubertalt skägg, om än ett blygsamt sådant. Detta har väckt både positiva och mer kritiska röster hos människorna i min närhet. Bra så. Det känns bra att provocera lite.

Men efter kvällens dusch fick jag ett infall. Jag rakade helt sonika av skägget. Och sparade mustaschen. Nu ser jag oerhört baltiskt ut. Det är fruktansvärt skabbigt, och jag fnittrar som en skolflicka åt min egen spegelbild. Det känns fantastiskt.
Här har man sökt självdistans i 20 år och så hittar man den i sin ansiktsbehåring.

Att göra sig lite fulare än vad man egentligen är... är inte det att bli vuxen?

Medicinsk expertis

2008-01-09T19:45:00.000+01:00

Idag var jag hos min sjukgymnast för att få hjälp med mina sömnproblem. Han gav mig tre användbara tips:

1. Slappna av
2. Drick inte för mycket kaffe
3. Motionera

Saker som jag absolut inte kunde räkna ut själv. Helt klart värt de 100 spänn som ett besök på vårdcentralen kostar. Nåja, jag ska ge det ett försök. Mindre kaffe och mer motion. Det kan ju inte bli sämre.

Nu måste jag skriva. Skriva lika mycket som en kille som är duktig på att skriva mycket. En hel del, alltså. Dikter och grejjor. Kanske en novell. Vi får se.

En natt så god som någon

2008-01-08T00:32:00.000+01:00

Kära Fridhem, vad härligt det är att återse dig!

Här är jag nu igen, en ny termin med samma fantastiska människor. En ny tatuering, en samling dåliga dikter och ett löfte om en vår fylld av prosa. Livet vill mig väl just nu. Det var på tiden, skulle mitt gamla cyniska jag säga. Jag låter honom hållas. Vi har ju hållit ihop så länge, under så många, relativt konfliktlösa år. Så, som sagt. Det var på tiden.

Insomnian är tillbaks, men vem behöver sömn? Jag har en låtlista med energisk pop, en långsamt växande ansiktsbehåring och otaliga word-filer att fylla med ord. Här ska det skapas. Morgondagen kan vänta. Undrar just om vi har kaffe kvar i köket?

Dagens bästa: Energi

Och vi lämnar allt

2008-01-01T22:21:00.000+01:00

Nyårsfirandet igår blev en tragikomisk historia. Det var grälande par, slagsmål mellan oinbjudna, bråk gamla vänner emellan, krossade rutor, blod överallt och en ambulans som ingen ville åka med i. Så går det till, i det norrländska inlandet. Ska det vara fest ska det vara 100% fest och 0% vardag. Fyrverkerier och explosioner. Jag vet inte riktigt vad man ska tycka om den saken. Kanske är det bäst att inte tycka någonting alls, och ta det för vad det är. "Mänsklig svaghet" som Peter Arnemo skulle ha uttryckt saken.

Imorgon ska jag, om allt går enligt planerna, tatuera mig igen. Och sedan tar jag tåget ner till Blekinge för att inte återvända norrut på ännu ett halvår. Ska bli skönt att komma iväg igen. Samtidigt känns det lika vemodigt varje gång att lämna familjen och vännerna här uppe. Moment 22, alltså. Men home is where the heart is och Fridhem är kärlek rakt igenom. Så jag beger mig hemåt...

Så imorgon åker jag. Och om några dagar åker även Arnemo, Petter och Shlobban mot Paris. Jag önskar dem all lycka och välgång i Europas bästa stad. Så jag säger det som Vincent Vicious säger det:

Vi lämnar alkisarna kvar på torget
och bussarna trots dom inte slutat gå
Vi lämnar tanterna kvar på hemköp
och personalen likaså
Vi lämnar ungarna med rakblad i parken,
nattvandrarna har slutat att se på
Vi lämnar allt
som går att lämna

Med kepsen på sned

2007-12-30T22:25:00.000+01:00

Imorgon är det nyår. Det är den sista dagen på året. Sedan är det ett nytt år. Därav namnet. Nyår. Högst passande, kan man tycka.
Som det ser ut så ska denna stora kväll spenderas hos Vizzy, och vi ska en gång för alla fira av Arnemo och förhoppningsvis också Petter Arbman, som ju båda kommer att bo i Paris under all överskådlig framtid. Dvs ett halvår. Minst. Det måste bli en riktig pangkväll. Sista natten med gänget. Sista natten med 2007. Två flugor i en smäll. Det kräver minituös planering och stora mängder billig skumpa. Vi får se hur det slutar.

Igår såg vi filmen The Sting hemma hos Bernhardsson. En oerhört inspirerande film. Jag kände dock en enorm avundsjuka gentemot huvudkaraktären Hooker. Jag vill också bo i ett skitigt hyreshus i Chicago på -30 talet. Jag vill ha en rutig kostym och kepsen på sned och skjuta skarpt med pistol mot män i stråhatt. Det är vad jag vill göra. Jag vill kort sagt vara en spellevink. Med kepsen på sned. Undrar om de visste hur bra de hade det, småskurkarna i Chicago 1930?

Dagens bästa: Stråhatt

Julrush på Bokia

2007-12-23T21:43:00.000+01:00

Saker jag inte har sagt idag:

(till en traktorkvinna) - Nej, vi har för i jävelen ingen stor bok om traktorer. Kan du inte ta dig i kragen, bondjävel, och läsa en riktig bok för första gången i ditt liv?

(till en skotergubbe) - Söka i databasen efter en bok om skotrar? Skotrar!? Fy fan. Jag säger bara det. Fy fan.

(till en kund som ville ha tolv paket inslagna) - Ursäkta? Vad sa du? Ska jag slå in din äckliga skalle? Ja, det kan... jaha, oj. Sa du paket. Förlåt mig så fruktansvärt mycket. Nej. Där blir det nej. Jag tror jag skiter i det. Faktiskt.

(till en långsam dam som försöker betala enbart med utländska mynt) - Jag går och tar en kopp kaffe. Du kan väl ropa när senildemensen gått över?

(till en otrevlig man) - Anledningen till att du inte kan få ut pengar över beloppet är att jag inte tycker om dig. Så enkelt är det. Jag hade kunnat ge dig 100:- i handen, men jag väljer att inte göra det. Visst är det fantastiskt? Den fri viljan, alltså. Helt underbart. Jag älskar det. Jag älskar det med en sådan glöd att jag knappt kan hålla kisset inne. Jag tror du blir utan växel också. Tjoho, nu är det jul igen!

(till halva Östersund) - HAHAHAHAHA! BANZAI!!!!!!

Saker jag har sagt idag:

- Det blir 498:- tack. Vill du ha det inslaget? Inga problem. Nej, jag lovar. Det är inga problem. Sådär. Får jag be om legitimation också, är du snäll? Tack. Och så en signatur där. Vill du ha en påse? Ja, haha. Ska man gå på stan är det klart man behöver en påse. Ja, kvittot har du där. Så. Tack. God jul. Tack detsamma. Puss. Kram. Snuttegull.

Det här är inte ett blogginlägg

2007-12-21T22:10:00.000+01:00

Jaha. Jag har fått spott och spe, gliringar, knytnävesslag mot tinningen och öppet hånfulla blickar från folk på stan de senaste månaderna. Jag väljer att utgå ifrån att det beror på att på den sporadiska uppdatering av denna blogg. Så nu tar jag nya tag. Allt för att blidka pöbeln. Alltså.

En snabb genomgång av livet sedan sist: Det är jullov. Först var det inte det. Då var det strax efter höstlovet, jag skrev och festade och lät CS finansiera min hälsovådliga livsstil. Det blev november och höstfest, en del läsningar inför publik av varierande storlek, en i Malmö en annan någon helt annanstans. Så blev det december och glögg och pepparkakor och nu är det jullov och här befinner jag mig nu. I Östersund. Här jobbar jag arslet av mig på Bokia (det blir 249:-, vill du ha det inslaget? Det vill du ja. Ditt jävla as.) och så umgås jag med vännerna från förr. Det är fint. Det är det verkligen.

Om några veckor flyttar Arnemo till Paris. Jag unnar honom det. Storsint som jag är.

Dagens känsla: Själslig klåda

Tillbaks på frid- och fröjdhem

2007-11-05T14:12:00.000+01:00

Efter ett rätt så innehållslöst lov i ingenmansland är jag tillbaks i Skåne och Fridhem ännu en gång. Jag måste säga att det känns rätt så finemang.

Min blogg har fått lida lite för de senaste veckornas brist på engagemang, men jag lovar att det ska bli bättring. Jag tror mig ha återfunnit det som fattats mig vad gäller energi, så nu ska här skrivas så att tangentbordet smälter. Okej, kanske inte smälter, men kanske så att det knakar. Mitt tangentbord knakar redan lite. Av orsaker jag endast kan gissa mig till. Är det dags att köpa ett nytt? Jag vet inte.

Vad jag vet dock är att RUSH i globen förra lördagen var bättre än något annat någonsin kan bli. Helt sjukt bra var det. Det är nästan så att man blir arg, så bra var det.

Dagens trummis: Neil Peart

Vi vann killer X!

2007-10-17T01:06:00.000+02:00

Jag säger det igen: Vi vann killer X! Team tamdjur, även kända som Nordhem blå - höger 200, tog hem segern i årets tävling. Vinstpengarna ska gå till ett sjukligt stort lagfoto som ska täcka ena väggen i vardagsrummet. Vi är väldigt nöjda med vår insats och firade finalen med en skumpa på skolans trappa + Nordhems nationalsång. Ett kodak moment, helt enkelt. Något att berätta för barnbarnen.

En mycket trevlig och oväntad sak som hände i veckan var att David kom ner från Östersund helt oanmäld för att delta i Suddens födelsedagsfirande. Det var mycket trevligt, precis som med Simon så känns det som att han hör hemma här. Egentligen hör nog alla bra människor hemma här. Det är ett bra ställe för bra människor.

Sudden, som förresten fyllde 20, firade vi med bullar, saft, tårta och ciggariller. Idag är han borta. Ett rykte säger att han är och kollar på Manu Chau i Malmö, medan andra viskar om en 20 årig klövsjöbo som startat ett metalband på de dimhöljda bergsmassiven i Tibet.

Nu ska jag se på krigsfilm och sedan ska jag sova. Hejpa!

Närkontakt av tredje riket/graden

2007-10-13T00:59:00.000+02:00

Ja. Vad finns det att säga? Kulturnatten i Landskrona var händelserik, men inte hälften så dramatisk som resan hem. Efter att ha blivit nekade sittplatser på två bussar kom vi äntligen, efter en timmes väntan ute i den skånska höstkylan, in på en buss. Men åker vi? Nej, Fanny har förstås lyckats låsa in sig i en toalett någonstans och vi måste vänta på att någon monterar ned dörren så att hon kan komma ut.

Efter någon minut kliver det på två skinnskallar som på grötig skånska vill veta vem det var som nyss räckte finger åt dem genom bussfönstret. Efter att ha stått och granskat bussresenärerna under vad som kändes som en evighet kom den minst sympatiske av dem slutligen fram till att det måste ha varit jag.

Jag?

Jag vågar ju inte ens säga ifrån när jag får fel växel tillbaks på konsum. Än mindre visa mina preferenser när det kommer till integrationspolitik. Vad är det för jävla skit? Och busschauffören, den jävla sopan, tyckte visst det var okej att landskronas svar på Göring och Goebbels startar ett Auswitch - Birkenau i bakdelen av hans buss. Fy fan. Jag vill bara jämna hela jävla kommunen med marken och låta bygga världens största kebaberia på ruinerna.

Nu ska jag gå och supa bort minnet av den här kvällen. Fred.

Att skapa ett monster

2007-10-12T01:36:00.000+02:00

Idag knallade jag ner mitt tredje offer i Killer X, efter en snabb räd utanför Östhems kök. Adrenalinruset som strömmar till av offrets panik och doften av knallpulver har blivit något av en drog.

Jag behöver mer. Jag känner mig som Patrick Bateman i American Psyco. Jag har skapat ett monster, och monstret är jag själv. Det här kan aldrig sluta väl.

Imorgon åker hela skolan till Landskrona för att delta i kulturnatten. Det ska bli trevligt. Om allt går enligt planen kommer jag och Tobias att köra ett musikaliskt diktinslag på stora scenen. Har du vägarna förbi sverigedemokratins högborg imorgon kväll, så kom förbi. Kolla in lite skön finkultur och spräck några tjocka rasseskallar.

Hejpa!

Dagens låt: Skankin' pickle - $13,000 is a lot of food!

Paranoid

2007-10-02T17:53:00.000+02:00

Som ett monsunregn över Sahara blåser KillerX-paranoian liv i skolan. Folk springer mellan lektionssalarna, blödande offer ligger gråtandes bland rökarna ute vid stentrapporna och överallt smyger människor runt med lömsk uppsyn i ögonvrån. Skolan ligger i inbördeskrig och knallpulverröken ligger tät som dimma över slagfältet.

Adrenalinet pumpar från morgon till kväll, jag vet inte hur länge jag orkar med pressen. För med dödsrädslan kommer koncentrationssvårigheterna, och med dem kommer skrivkrampen. Det är en tuff tillvaro. Men jag uthärdar. Jag vägrar ge upp, jag vägrar bli skjuten. Ännu har jag inte lyckats ta någon av daga, men jag smider mina ränker och jag smider dem i tystnad.

Dagens låt: Catch 22 - 9mm and a three piece suit

Stuck inside the Nordhem with the Killer X blues again

2007-09-25T08:45:00.000+02:00

Godmorgon Fridhem, det är dags att vakna
nu är vi på Nordhem blå tillbaka

För att främja familjekänslan i korridoren har vi satt upp en del gemensamma regler. Däribland obligatorisk väckning 07:30, allsång på balkongen och gemensam frukost därpå. En väldigt bra grej, men som det är nu kliver jag upp nästan två timmar innan min första lektion. Det är inte okej. Inte för fem jävla öre är det okej. Men det är rätt mysigt, så vadå. Sömn är för färskingar.

Nu i dagarna börjar Killer X här på skolan, en slags tävling som går ut på att man ska lönnmörda varandra med knallpulverpistoler. Det ska bli intressant. Paranoian har redan ett stadigt grepp om mig. Jag har bestämt mig för att vinna det här, så jag måste hålla mig undan från öppna ytor i någon vecka. Det kan bli klurigt, under omständigheterna.

Nå, nu ska jag på lektion.

Skit på er / Manx

Full

2007-09-20T01:09:00.000+02:00

Heja, alkohol. Vilken bra grej det är ändå.

Oj, vad packad jag är. Något kriminellt. Shit. Skjut mig, jag är helt försvunnen i min onykterhet. Bagagdsfgd. MSdfhj. Åh. Rosévin och klassfest. Vilken grej.

Puss och kram / Manx

Back to Manx

2007-09-17T22:30:00.000+02:00

Nu heter jag Manx igen. I laglig mening, och på alla sätt och vis korrekt och rättstavat. Sanna mina ord, det känns bra.

I fredags hade vi vår första riktiga klassfest, som slog alla rekord i hysteri då vi ringde till Simon från Suddens telefon och förklarade i nästan en halvtimme hur gott kranvattnet är i Svalöv. Hela klassen turades om att improvisera hyllningsdikter och spola i kranen i luren. Underbart, helt enkelt underbart. Efter det minns jag inte så förskräckligt mycket, som sig ju bör.

Nåja, jag ska nog blogga lite mer frekvent framöver, nu när jag har internetanslutning igen.

Puss och Kram / Manx

Jag heter Marix

2007-09-04T00:11:00.000+02:00

Idag hände en fruktansvärt rolig grej.

Som många av er redan vet, men kanske ännu fler faktiskt inte vet, så har jag länge funderat på att lägga till mitt smaknamn "Manx" som andranamn. Sagt och gjort, jag gjorde slag i saken och begav mig för snart två veckor sedan till Skatteverkets kontor i Malmö och lämnade in en ansökan. Idag fick jag besked:

Skatteverket, Malmö. Registerutdrag. Ärendenummer 184647378
Anmält namn: Uppgifter eller ändring i folkbokföringsdatabasen:

Tidigare namn: Björn Engström
Namn: Björn Marix Engström

Ja. Jag heter numera Marix. Inte Manx, utan MARIX. På riktigt. De underbara människorna på skatteverket i Malmö kunde inte läsa min handstil och gissade alltså friskt. Det här är det roligaste som någonsin hänt mig.

Puss och kram, skatteverket i Malmö

/ Marix

Fridhemssöndag

2007-08-26T17:27:00.000+02:00

Sitter i skrivarsalen på skolan och skriver efter japanska versmått. Det är svårt. Det är helt orimligt svårt. Japanerna är ett jävla folkslag. Bysell har haft rätt hela tiden.

Men allt är oerhört bra här. Det är det verkligen. Imorgon åker klassen iväg till på en mindre klassresa till Magnarp där vi ska läsa dikter, dricka rödvin och slåss med ortsbefolkningen. Det ska bli skoj, det med. Allt är skoj. Klassen är skoj, lektionerna är skoj, människorna, lokalerna och ölen är skoj.

Det här är mitt liv. Jag älskar det.

Ett livstecken

2007-08-24T09:31:00.000+02:00

Nej, jag är inte död. Jag är i Skåne. I allra högsta grad levande, och i Skåne. Alltså.
Det har nu gått en vecka sedan jag flyttade in på Nordhem blå, rum 208, på Fridhems Folkhögskola. Så jag tänkte att det var dags för en snabb update. Lite sent kanske, men var och en gör vad de kan, och nu är det så att jag inte har fixat inernetanslutning till min enkla boning ännu. Så ännu kommer inläggen med ojämna mellanrum. Men det kommer. Lita på att det kommer.
Nu börjar min lektion.

Tillbaks från bloggsemestern

2007-08-14T19:46:00.001+02:00

Jaha, så var man tillbaks i Sverige, 1000 erfarenheter rikare och 15 000 kronor fattigare. Det har varit en fruktansvärt bra resa, tre veckor i Europa var exakt vad som behövdes för att ladda om inför skolstarten...

Skolstarten, ja.
Jag och Sudden McStud åker söderut redan imorgon kväll. Tyvärr är jag alldeles för upprymd för uppskatta det ironiska i att det blir ytterligare 120 mil med tåg.

"Det må du tåle"

Följ vår Europaresa!

2007-07-19T22:17:00.001+02:00

Jaha, så var det äntligen dags. Jag, Arnemo och "Att vara" ska upptäcka Europa med tåg under 22 dagar, med start på Lördag. Det ska bli underbart. Vi kommer att ha med oss både systemkamera och laptop, så vi kommer att hålla er updaterade om våra förehavanden under hela resan. Vare sig ni vill det eller inte.

Bloggen kommer alltså ännu en gång falla ner i en form av dvala, men vi kommer att dela på en reseblogg vid namn MANDOMSPROVET. Den kommer att uppdateras regelbundet. Läs den!

Följ vår reseblogg www.mandomsprovet.blogspot.com

Se på bilder på www.manx.bilddagboken.se

Istället för att jobba

2007-07-19T15:29:00.000+02:00

Nu har min bokiatristess slagit alla rekord, då jag nu har avverkat alla 5 års utgivelser av webserien CAD. Så i brist på annat sitter jag nu och läser igenom samtliga av Ingmar Bergmans filmmanus. Det är underhållning på en helt ny nivå.

Karin: Slog du dig?
Fredrik: Nej, men cigarren och glasögonen gick åt helvete. Så går det när kvinnor ska ordna saker.
Karin: Är det jag som har konstruerat hissen, kanske?
Fredrik: Konstruktörens mor, hon var förmodligen kvinna.

Ingmar Bergman har kanske inte den bästa av kvinnosyner. Men absolut den roligaste.

Bokiatrivia: Jag sålde just en bok med titeln Berts fräckisar. På omslaget poserar Bert Karlsson.
Han har rosa peruk. Han har örhängen. Han ler ett stort, avskyvärt copyrightat Bert Karlssonleende. Varför gör du såhär, Bert?
Det är inte fräckt. Inte för fem jävla öre är det fräckt.

Min mun ruttnar

2007-07-19T01:10:00.000+02:00

Så har det slutligen inträffat. Den bristande festivalhygienen har angripit den vänstra delen av min nedre tandrad, som nu mer och mer börjar likna ett krigshärjat och kargt Dimitrovgrad.
Det är infekterat, vitt och fullt med blåsor. Och på lördag åker jag iväg för att spendera 22 dagar i en samling länder där tandhygienist är ett annat ord för trollkarl. Det här kan bli succé, jag känner det på mig.

Ska vi hångla?

Betrakta den här bilden för en stund

2007-07-17T03:13:00.001+02:00

Betrakta hur matadoren i spexig rosa clownkostym får ballarna helt jävla kalaspiercade av ett horn tjockt som en underarm. Betrakta tjuren. Kika lite extra noga på de hullingförsedda spjut som sticker ut ur hans rygg. Ser du blodet som koagulerar i den sydfranska solen? Bra. Det här är bildtexten: "Tjuren gick till attack mot matadoren, som skadades svårt."

Då vill jag bara fråga: vem fan skulle inte göra detsamma i den situationen, ditt generande rosa matadorluder?

Länken till nyheten i fråga hittar du här: http://aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1120448,00.html

Wah

2007-07-16T13:13:00.000+02:00

Jag är tillbaks på jobbet, efter ynka fem timmar i en riktig säng. Att kalla mig trött är en underdrift. In kommer en norsk barnfamilj. Och plötsligt påminns jag varför jag har så svårt för människan, varför jag önskar olycka och ond bråd död till allt som är högre upp än apan på evolutionsstegen.

Barnen är glada. Barnen är norska.
Det skär som knivar i öronen.
Som små, glada knivar.

Och långt, långt borta kan jag förnimma ett ljud, nästan så tyst att jag tror att det är inbillning. Men det är inte inbillning. Det är de skärande tonerna av en joddlande österrikare.

"Men va!? Är det sant!?"

2007-07-15T22:37:00.000+02:00

Ja. Hur ska man i ord kunna sammanfatta den gångna veckan egentligen? Arvikafestivalen bjöd på många sköna bekantskaper, bortglömda spelningar och avslagen öl. Som väntat var hela campingen under havsytan redan efter en dag, men det var inget vi sörjde över. Partytälten åkte tidigt upp och gemenskapen tycktes bara växa i det leriga Sarajevo där Camp Super Rad låg beläget.

Några guldkorn från årets festival: Laakso, festivalstereon som krånglade, joddlande grannar, staropramen, Miss Li, partypumpan David, leriga skor, "men va!? är det sant!?", alkissnack om torkad frukt, alla nya bekantskaper, låten Thomégränd, festivalfnissningarna, mitt älskade crew, klövsjöstönet, ska..

Kort sagt finns det mycket att minnas. Tack för en bra vecka mina kära vänner! Nu ska jag äta yoghurt och dricka vatten i ett halvår.

Dagens betraktelse:
Tre festivaltyper som det finns gott om på Arvikafestivalen:
1. Lakritsludret Kläder i svart lack med rejäla metallspännen. Stora frisyrer toppade med neonfärgade nudlar. Framsminkade, monsterliknande anletsdrag. Platåskor.
Som en pingstvän, fast tvärtom.
2. Förorts-emot Svart kajal och svarta kläder och svarta hjärtan i blekvita kroppar. Inte så orginella, men utgör en smakfull kontrast mot färgstyrkan hos typ 1. Av naturen långhåriga och tvekönade.
3. Lattjo-punkaren Gröna mohawker och slitna jeans. Lyssnar uteslutande på österrikiska män som joddlar och har köpt sitt festivalkit på någon skämtbutik. För att man fixar enkla ligg med lösnäsa och sombrero.

På väg mot Sveriges skitigaste festival

2007-07-09T16:59:00.000+02:00

Ikväll drar jag och mitt crew till Arvika för att sjösätta våra tält på festivalcampingen. Det blir en vecka i smuts, väta och alkoholrus. Igen.
Jag har nog aldrig i livet varit så opeppad inför något kul, men förhoppningsvis går det över ikväll då vi pumpar igång ska-rocksteady i bilen och drar iväg söderut i hyperdrive.

Hursomhelst blir det en fattig bloggvecka för min del. Hoppas ni har överseende med det.

Dagens bästa: Tält för 75:-. Säkert vattentätt så det förslår.

Dagen efter stormen

2007-07-08T21:58:00.000+02:00

Ja. Vad ska man säga. Den omtalade Dundermarknaden är slut för i år, och allt som är kvar är en känsla av vad-fan-var-det-som-hände-egentligen.

Men trots allt var det den hittils bästa upplagan av Sveriges minsta festival - mycket tack vare en oväntat bra setup med Sahara Hotnights, Backyard Babies och Melody Club. Orkar inte skriva mer om kaoset här, kolla in min bilddagbok istället: http://manx.bilddagboken.se/

Helgens lurigaste: Gamle elake farbror Jäger, som lovar så gott men vill så ont.

Rodrigo gillar min blogg

2007-07-06T15:29:00.000+02:00

Vid ett infall av plötslig egocentrism bestämde jag mig för att gå igenom mina bloggkommentarer. Till min stora glädje visade det sig att jag hade en ny kommentar på ett äldre inlägg. Det var skrivet av Rodrigo, en kille från Brasilien som tillverkar och säljer personliga t-shirts.

"Oi, achei teu blog pelo google tá bem interessante gostei desse post." skriver Rodrigo, och forsätter: "Quando der dá uma passada pelo meu blog, é sobre camisetas personalizadas, mostra passo a passo como criar uma camiseta personalizada bem maneira. Até mais."

Rodrigo har alltså hittat min blogg via google, finner den mycket intressant och vill passa på att tipsa om sin egen blogg, som handlar om just personliga t-shirts.
Nu tycker jag att du som funderat på att köpa en personlig t-shirt ska göra slag i saken och besöka Rodrigos blogg: http://camisetapersonalizada.blogspot.com/

Dagens bästa: Personliga t-shirts. Man kan aldrig få för många personliga t-shirts.

Har du bröd?

2007-07-06T04:32:00.000+02:00

Jag, Sudden och Dave var ute och gled på våra longboards.
Hela natten.
Vid klockan fem någon gång valde vi att sätta oss utanför Tages konditori för att vänta på nybakat bröd. Tre timmar senare fick vi vår frukost.

Just nu är jag i Strömsund, på Sveriges minsta festival. Klockan är 04:35, jag är svinfull och livet är sådär underbart som det bara kan vara vid 2.0+. Glöm Hultsfred.
Thunder at Dunder är det nya randigt!

Dagens bästa: Skånsk dialekt. Sexig och annorlunda. Ett stort tack till Isabell, som genom sitt södersnack får Fridhem att kännas mindre avlägset.