Videoblogg

För mer än ett år sedan bestämde jag mig för att prova på det här med videoblogg. Det kändes nytt och fräscht. Under vad som kan ha varit en lördagskväll spelades några korta klipp in. Sedan glömdes de bort. Nu är det inte lika nytt och fräscht längre, men ändå. Det är lite som en tidskapsel, där 26 februari 2010(?) för alltid kommer att finnas bevarat. Håll till godo:

Här är vi på väg till festen. Jag är nervös och drar ett torrt skämt om att det är till Bunkeflostrand vi ska på fest.

Här är vi på festen. Vi diskuterar budskapet i en låt som vi inte längre lyssnar på.

Här tycker vi att det är jätteroligt att Magnus har somnat mitt i festen. En kille spelar gitarr. Sudden skojar till det lite när han tillfrågas vilken klubb vi ska till.

Här är vi på klubb. Jag missbedömer mikrofonens kapacitet och pratar väldigt högt. Men framför allt är jag väldigt nöjd.

Hunden inte längre människans bästa vän

Karo, Svenska Kennelförbundets ordförande.

Den tidigare så självklara favoriten Hunden är inte längre människans bästa vän. På årets lista framställd av representanter för mänskligheten har Hunden tappat hela två placeringar - och finner sig slagen av både tidigare andraplatsnoterade Den Vita Lögnen och uppstickaren iPad.
Svenska Kennelförbundets ordförande, Karo, är besviken - men inte förvånad:
- Det är förstås tråkigt och en svart dag för hundar världen över. Men vi får inte tappa hoppet, det är tydligt att det finns en stor efterfrågan för gläfsande, slickande i ansiktet och svansviftning. Det handlar bara om att utnyttja marknadsläget bättre.

Inom Svenska Kennelförbundet har interna konflikter uppstått som en reaktion på de senaste årens oppinionsmätningar, som länge pekat mot ett trendbrott. Konservativa hundar inom organisationen motsätter sig en förändring, medan den nya ledningen propagerar för att radikalt förändra varumärket Hunden i grunden.
- Det här är helt enkelt ett kvitto på att vi måste förnya oss. Människans tredje bästa vän? Vad fan är det? Vi kan bättre och det är upp till oss hundar att visa att vi fortfarande har ambitionen att vara nummer ett. Självklart måste vi gå försiktigt fram. Om vi tvingar fram en tanklös förändring kan vi mycket väl tappa förtroendet hos människorna vi vill tillgodose.
Vad händer nu?
- Vi har ännu inte hunnit diskutera några konkreta förslag till förändring, vi hade ett kort möte där vi sprang runt lite i cirklar och åt pellets. Det är en början, men det återstår mycket arbete. Som jag ser det är det framförallt en fråga om PR. Vi måste marknadsföra oss bättre. Ett exempel är sociala medier, där har vi inte hängt med i utvecklingen riktigt. Det är framförallt där våra konkurrenter har lyckats etablera sig. Men vi får se. Ärendet kommer att vara fokus för vårat arbete under det kommande året.

I botten av listan återfinns den ständiga jumbon Dålig Attityd, som nu har varit människans sämsta vän sedan listan upprättades 1912. Här pågår dock inga försök att nå en högre placering.
Några kommentarer?
- Äh. Skit på dig.

A walk down memory lane

En gång jobbade jag på Europas största industribygge. Det låter som ett skämt, men det är faktiskt sant.
30 dagar av mitt liv spenderade jag på en hemsk och vindpinad liten ö utanför Norska kusten. Där hade några obegripligt rika norskar bestämt sig för att smälla upp en groteskt stor gastunnel. Affärsidén gick ungefär såhär: "Haer i Norge finnes dretstore mengder gas. I England behøver menneskerna gas. Vi må bygge en dretstor jaevla tunnel och seden skikke øver våres norske gas till engelskmennen genom tunnelskraellet. Seden må engelskmennen i sinn tur skicka øver penninger för gasen genom en dretstor jaevla penningtunnel. Men den må dem bygge sjelve, før det gitter vi ikke stå i."

Min uppgift på bygget var att städa byggarbetarnas baracker. Det var ungefär 2400 smutsiga kraftkarlar - riktiga arbetare med reflexvästar och skit under naglarna. Storväxta och alkoholiserade, från spännande länder som Irland, Polen och Vitryssland. För att hålla ordning i deras rum hade man anställt 25 städare. Mest svenskar och somalier. Och jag var en av dem.

25 städare. 2400 byggarbetare. Det gick alltså en städare på 96 arbetare. Behöver jag säga att det var orimligt slitsamt? På dagarna gnetade vi dödshårt i 12 timmar med städandet, varpå en rejäl och obligatorisk utskällning väntade på kontoret för att vi varit för långsamma. Och långsamma var vi i regel, då man enligt order skulle lyckas städa vissa av rummen på exakt 30 sekunder (true story!).
På kvällarna grät vi oss till sömns.
Det var mycket traumatiskt.
Och idag har jag återupplevt samma trauma:

Jag har flyttstädat min gamla lägenhet. Det var rent bedrövligt. Mina föräldrar hade under sin senaste visit pekat ut vissa uppenbara brister i ventilationssystemet i köket. Problemet är att röret i köksfläkten, som i vanliga fall leder ut matoset ur lägenheten, inte gör det. Röret tar slut redan inne i köket, och alltså inte utanför som brukligt är. Därav blir fläktens enda funktion att sprida matångorna i köket. Detta har resulterat i att väggarna liksom har blivit glaserade av flott. Det påminde mycket om ett av de polska umgängesrummen på industribygget, där två veckors engagerad inomhusrökning hade gjort väggarna giftgula och klibbiga av nikotin. Där, på det norska industribygget var det en liten glimt av helvetet: att stå och putsa vägg i timtal med TASKI 100 (världens näst starkaste rengöringsmedel, strax efter TASKI 200).

Och nu stod jag där igen, med extremt äckliga väggar och bara en liten trasa att avhjälpa elendet med. Hela upplevelsen var alltför bekant. Det var bara att stålsätta sig och sätta igång. Den första timmen gick ganska snabbt. Men sedan började jag misströsta.
Vad som inte gjorde saken bättre var att jag inte kunde låta bli att sjunga på den här låten:
Michael B. Tretow – Trolle är bäst
Om och om igen. Med gråt i halsen.

Norge har ärrat mig. Men idag har jag givit mig själv ett heligt löfte:
jag ska aldrig mer städa.

Färsk frukt

Jag har uppmanats till att delge mina synpunkter på det svenska riksdagsvalet här på bloggen. Det är naturligtvis lockande, och det är troligt att jag snart kommer att ta upp det i ett inlägg framöver.
Men tills vidare låter jag demokrati vara demokrati och lämnar det därhän.
Idag har jag något mer aktuellt att ta upp:

På sistone har jag kommit att äta allt mer färsk frukt.
Det är ingen planerad diet eller så. Saker och ting har bara utvecklat sig i en sådan riktning att jag trycker munnen full. I tid och i otid. Och jag märker att det faller mig i smaken. Mellan måltiderna får jag i mig helt orimliga mängder äpplen och päron. Framförallt har jag upptäckt frukten plommon, som jag tills för några dagar sedan betraktade som något endast gamla människor äter för att mjuka upp sin avföring.
Jag kunde inte ha mer fel. Plommon är läckert. Kanske är det upp till mig att göra det trendigt igen. Vi får se hur det artar sig.

Nästa gång kanske jag skriver något om politik och rasism eller något som irriterar mig.
Tills vidare har jag fullt upp med min frukt. Det är en alldeles ny förälskelse som kräver att jag ger mig hän.
Och ni kan tro att jag ger mig hän. Just hän är vad jag ger mig!

En dålig idé - del två

Dagens dåliga idé är något jag har låtit mig provoceras av under en väldigt lång tid. Det började för många herrans år sedan, och det har bara blivit värre. Vid det här laget har jag börjat ta det personligt. Det händer att jag går en promenad, kanske visslar jag på en liten sång, utan ett enda bekymmer i världen. Och så kommer jag att tänka på den här förbannade skiten, och så plötsligt är hela dagen är förstörd.

Dagens dåliga idé är Marcus Birro mediala närvaro.

Samtidigt som du läser detta sitter en oinspirerad journalist på en tidningsredaktion någonstans i Sverige. Denna journalist lägger pannan i djupa veck i ett samtal med sin redaktör.
Frågan: vad ska vi ha på mittuppslaget? Ska vi granska något? Eller göra ett reportage? Det måste vara något aktuellt. Eller kanske något tidslöst. Kanske något om tredje världen? Eller en prisjämförelse mellan charterresor? Eller vafan, ska vi ta något helt annat? Åh, så svårt.
Så skiner journalisten plötsligt upp: men så dumma vi är! Vi ringer Marcus Birro! Han får uttala sig om något i den vanliga grå mediala goggan. Så kan han få dra lite paralleller till italiensk fotboll och sin familj och sin första diktsamling eller något. Och så en rejäl byline på det där han står i en dyr kostym och dålig frisyr.
Redaktören drämmer näven i bordet och frustar till så salivet stänker: PERFEKT!

Samtidigt som du läser detta sitter de ansvariga för en ny, populär gameshow på ett viktigt möte någonstans i Sverige. Denna nya populära gameshow behöver aktuella, folkliga kändisar som är beredda att göra bort sig i TV.
Problemet: Det här är inte vilket lekprogram som helst. Det angränsar till förnedrings-TV. Vilka kändisar kommer att ställa upp på säsong två, nu när de som medverkade första säsongen är riksmuppar med hela svenska folket?
Ansvarig 1: Vi kan säkert få med någon politiker från ett av de mindre partierna, de är så hungriga på lite TV-tid att de är beredda att göra vad som helst.
Ansvarig 2: Ja, och så något skandalpucko från någon dokusåpa kanske. Jag menar, vi frågar någon riktigt outhärdlig och mediekåt jävel som inte har synts till sedan någon kokainskandal. Vad gör Robinsson-Robban nu för tiden?
Ansvarig 3: Ja, och så någon gammal trotjänare som alltid ställer upp. Vi väljer någon från den gamla skolan, och vi gör det internt. Vi har ju trots allt ett stall med gamla stötar som skrev på slavkontrakt för vår kanal i början på -90 talet och som enligt avtalet måste ställa upp på vad skit som helst. Men sen då? Vi behöver ju en till?
Ansvarig 1: Jamen hallå! Vi kan väl fråga Birro? Det här är ju annat än Let's Dance och På Spåret, men med lite övertalan kanske han...
Marcus Birro: Tjena gubbar, jag var precis uppe på våning fem och gjorde kladdkaka med Mat-Tina... såg att dörren var öppen. Vad gör ni då? Något kul?

Samtidigt som du läser detta sitter en lätt förstoppad inslagsproducent på ett TV-bolag någonstans i Sverige. Denna inslagsproducent har legat sömnlös hela natten.
Problemet: Vi måste ha en expert som kan uttala sig i vårat nya program om något helt orelaterat till Marcus Birro. Men vi vill ändå ha med Marcus Birro. Och hans dåliga frisyr. Hur ska vi kunna berättiga hans närvaro i studion? Borde jag kanske helt släppa tanken på Birro och skicka en förfrågan till någon som har något med programmet att göra? Men det vore dumt. Alla andra har ju Birro. Det har ju gått bra.
Äh. Vafan. Jag ringer Birro. Skit samma om folk tycker att det är märkligt att han är med i panelen på tre kanaler samtidigt, han kan fortfarande uttala sig om Finlands historia i vår kanal också. Det är ändå inte så långsökt. Det är det väl inte? Förresten dricks det ju en del i Finland, just det, han kan prata lite om när han drack. Ja. Så får det bli. Jag skiter i vilket. Utan Birro går det ju inte.

Ja. Ni förstår min kritik.

Under valdebatterna i kanal 4 är Marcus Birro med som någon slags politisk kommentator. Hans roll är, som vanligt, lite oklar. Han sitter och är lite avslappnad, säger något om att han inte är så insatt då han blir tillfrågad om något han inte kan eller vill uttala sig om. Ibland är han lite insatt och kan kontra. Ofta säger han något ovidkommande om antingen:
a) Sin familj
b) Sig själv
c) Rom
d) Italiensk fotboll
e) Norrköping
f) Sig själv

Grattis Marcus Birro. Du är den mest framgångsrika utfyllnaden i det mediala bruset någonsin. Du står i särklass. Du har blivit det nya "årstidens bästa lådviner".

Bäst i debatten på kanal fyra ikväll var förresten Marcus diss mot Thomas Bodström:
"Bodström är ju en sån där som gick från att vara en väldigt framstående försvarsadvokat till att bli en respekterad politiker och numer bara är en slags "flytande" kändis."

Ja. Så sa han, Marcus Birro.
Vem?
Jo, ni vet, Marcus Birro?
Ja men det är ju han, författaren, som är så känd för de där dikterna han skrev.